Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
”Vänsterpartiets misstroendeförklaring är ett ovärdigt spel” Misstroendevotumet mot Eva Nordmark är inte bara Jonas Sjöstedts försök att ta sig in i debatten, utan det är också ett okonstitutionellt och ovärdigt parlamentariskt spel, skriver Mikael Odenberg. Foto: TT

Krönika ”Vänsterpartiets misstroendeförklaring är ett ovärdigt spel”

Krönika Det svenska parlamentariska systemet befinner sig i en tid av upplösning. Då är det särskilt viktigt att slå vakt om grundläggande parlamentariska spelregler, något som varken större eller mindre partier idag gör, skriver Mikael Odenberg.
4 dec 2019

Det svenska parlamentariska systemet befinner sig i en tid av upplösning. Efter 80 år av betydande stabilitet stormar nu hela havet. I den stormen har de två största, traditionella partierna två saker gemensamt.

Den ena är att båda befinner sig i kris. Socialdemokraterna leder en svag regering med uppgift att genomföra centerförslag som man ägnade 2018 års valrörelse åt att bekämpa medan Moderaterna är marginaliserade som oppositionsparti. Den andra är att båda partierna alltjämt ägnar mer tid åt att förhålla sig till Sverigedemokraterna än på att fokusera på vad de själva vill åstadkomma.

I tider av upplösning är det särskilt viktigt att slå vakt om grundläggande parlamentariska spelregler. Här borde ett särskilt ansvar åvila de två partier som brukar vilja göra anspråk på att vara ”statsbärande”. Det ansvaret har man inte tagit.

Däremot blir det betänkligt – enligt min mening ett rent missbruk – när man använder yrkande om misstroendeförklaring mot statsråd bara på den grunden att de företräder regeringens politik.

I december 2013 tog Socialdemokraterna i opposition hjälp av SD (ingen beröringsskräck då inte) för att stoppa alliansregeringens förslag om höjd skiktgräns i den statliga inkomstskatteskalan. Man bröt ut ett enskilt skattebeslut ur det av riksdagen redan fattade rambeslutet om budgeten och ändrade det. Inte uppenbart i strid mot budgetlagens bestämmelser men alldeles definitivt i strid mot både lagens syfte och anda.

Det inspirerade i mars 2017 Centern till att försöka göra något liknande. Då handlade det också om att bryta ut vissa skattefrågor ur rambudgetbeslutet men den här gången redan i samband med att detta skulle fattas.

Sedan 2014 är det framför allt misstroendeinstitutet som har misshandlats. Möjligheten att genom misstroendeförklaring avsätta statsråd eller hela regeringen utgör – tillsammans med KU-granskningarna och riksdagsledamöternas rätt att interpellera – riksdagens kontrollmakt. Det är också det yttersta uttrycket för vår parlamentarism dvs. principen att en regering ska åtnjuta riksdagens förtroende eller i vart fall tolereras av den. Möjligheten att yrka på misstroendeförklaring är ett sätt att pröva detta.

Samtidigt är yrkande om misstroendeförklaring det kraftigaste vapen som det folkvalda parlamentet kan ta till. Därför måste det rimligen användas med urskillning. Och det är inte precis vad vi har sett prov på under de senaste åren.

Ett uppenbart skäl för att yrka på misstroendeförklaring mot ett statsråd är att vederbörande har begått konstitutionella fel i sin tjänsteutövning. Det var vad som 1988 tvingade Anna-Greta Leijon att avgå som justitieminister i samband med den s.k. Ebbe Carlsson-skandalen. I den här genren kan man också inrangera förra årets misstroendeomröstning om socialförsäkringsminister Annika Strandhäll med anledning av hennes avskedande av Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler. I Transportstyrelseskandalens efterföljd yrkades 2017 på misstroendeförklaring mot de dåvarande ministrarna Anna Johansson och Anders Ygeman, vilket fick dem båda att avgå.

Vänsterpartiet förfogar inte över 35 mandat men har ändå tillåtits behärska den mediala scenen med sina ”krav” i två veckor.

I det svepet ville oppositionen också ta med försvarsminister Peter Hultqvist, vilket jag fann djupt oseriöst. Hultqvist hade visserligen varit alltför passiv med den information som kommit till hans kännedom men hade ändå gjort vad som ålåg honom som departementschef. C och FP backade också tillbaka och Hultqvist fick sitta kvar.

Man kan naturligtvis yrka på misstroendeförklaring mot ett statsråd även för underlåtenhetssynder. Borde statsrådet inom sitt område ha gjort mer för att få regeringen att agera? Det var vad det handlade om när riksdagen i förra månaden prövade förtroendet för justitieminister Morgan Johansson.

Däremot blir det betänkligt – enligt min mening ett rent missbruk – när man använder yrkande om misstroendeförklaring mot statsråd bara på den grunden att de företräder regeringens politik.

Inför vårbudgeten 2017 hotade Alliansen med misstroendeförklaring mot tre ospecificerade ministrar om regeringen gick vidare med några tidigare aviserade skatteförslag. Och nu hotas arbetsmarknadsminister Eva Nordmark med misstroendeförklaring om hon fortsätter att göra sitt jobb dvs. försöka genomföra den arbetsmarknadspolitik som regeringen (om än högst motvilligt) står för. Detta är inte seriöst.

Nyheter

Misstroendeförklaring handlar visserligen om ett politiskt och inte om ett juridiskt ansvarsutkrävande men man får väl utgå ifrån att oppositionen misstror alla statsråd. Det misstroendet är ”inbyggt” och är inte en rimlig grund för att yrka på misstroendeförklaring. Om man har invändningar mot regeringens politik ska man i stället söka rösta ner den. Och om man är så missnöjd med politiken att man vill pröva förtroendet ska man rikta misstroendeförklaringen mot statsministern och inte mot enskilda statsråd.

När parlamentarismen stadfästes den 1 januari 1971 bestämdes att det krävdes en tiondel (35 ledamöter) av riksdagen för att väcka ett yrkande om misstroendeförklaring. Motiveringen för det kravet var att man ”inte kan helt bortse från risken för att yrkande om misstroendeförklaring framställs i demonstrationssyfte”.

Vänsterpartiet har gjort just detta. Partiet förfogar inte över 35 mandat men har ändå tillåtits behärska den mediala scenen med sina ”krav” i två veckor. Det är obegripligt att M och KD – som i sakfrågan dessutom står närmare regeringen än V – inte omedelbart stängde dörren.

Detta är inte bara Jonas Sjöstedts försök att ta sig in i debatten, utan det är också ett okonstitutionellt och ovärdigt parlamentariskt spel.

4 dec 2019
Visa artikelns 1 kommentar
Kommentera
  1. Av Tobias 9 dec 2019:

    Då skulle Mikael Odenberg vara sjuk av arbetet eller allvarligt sjuk om han tycker att demokratin har blivit fel. För som enskild individ som skall slåss, bråka eller föra sin sak mot svensk myndigheter och verk är precis så som denne herr Odenberg säger pågår i riksdagen. Men titta lite ovanför era politiska intriger och spel istället. Ni kanske sitter på fel plats här i livet. För ni gör inte särskilt mycket själva för att öka rättssäkerhet eller rättstrygghet.

    Eller hur?

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Nyheter
De viktigaste nyheterna två gånger i veckan