Förra veckan kunde man, med lite ansträngning, ta del av flera nyheter som inte berörde den moderate twittraren Hanif Balis nätliga äventyr.
En sådan nyhet var att det borgerliga styret i Göteborg lagt fram förslag om ett så kallat mormorslotteri. Ja, det är inte det officiella namnet, men idén är att den gamling eller anhörig som inte medverkat i att välja ut ett specifikt privat hemtjänstföretag, likväl ska strafflottas ut till ett sådant företag. ”Lottningen ger en större möjlighet för de nya aktörerna att få fler kunder”, förklarade moderaten Axel Josefson stolt för GP. Med aktörer avses här alltså privata företag, inte de hemtjänstbehövande invånarna.
Från en annan del av landet, Uppsala, rapporterade Ekot att ”bostäder utan innerväggar ska pressa priserna”. I frånvaron av offentlig bostadspolitik har bostadspriserna som bekant skjutit i höjden under en längre tid. Detta till glädje för kommersiella byggoligopolister och inte minst för finansiella aktörer (där har vi ordet igen) som översköljt hushållen med räntebärande lån, vilka i god ordning månatligen betjänas från icke räntebärande lönekonton hos nämnda aktörer. I Uppsala (bland annat) har man då kommit på idén att byggbolagen ska kunna leverera hus utan exempelvis innerväggar, som ju ändå är klart överskattade i jämförelse med ytterväggar. Huruvida projektet i slutändan blir billigare för de boende är oklart, konstateras det i inslaget, men köparen kan försöka hålla nere priset ”till exempel genom att göra jobbet själv, eller skippa tillval och flytta in i rå betong” enligt mäklaren Carolina Sohlberg.
Reträtten från gemenskapliga standarder och sociala framsteg kan, som i Uppsala, presenteras som ett ”feature not a bug”; den begärliga valfriheten att sänka sin välfärd till stöd för byggherrens kvartalsrapport.
Dessa två rapporter säger tillsammans mycket om vår samtid – en farlig och sällsam skymningstid för efterkrigskapitalismen.
Kapitalet är till sin essens instinktivt på jakt efter profit. Politiska krafter följer i ledband. I några decennier har nu doften från industriell produktion mattats av, medan lockelsen från sådant som välfärdstjänster har vuxit. Men dessa är i princip alltid omgärdade av icke-kommersiella, samhälleliga strukturer för att kunna fungera och för att tillgodose medborgarnas efterfrågan. Det blir då nödvändigt att använda den politiska makten – stat och lagar – för att tillägna sig dessa värden i form av privat profit. Vi får då till exempel ett dokumenterat utflippat skolsystem, där rätten att ta del av kommunal skolpeng trumfar kunskap och erfarenhet om hur utbildning ska organiseras. Eller som i Göteborg, pigga idéer om att den tvångslag som kallas ”Lagen om valfrihet” ska vridas upp i fars genom ett mormorslotteri. Politiken används till att garantera överföring av resurser från det gemensamma till det kommersiella.
Kan motkrafter rädda oss från detta vildsinta, kontracivilisatoriska kaos?
En sammanhängande bieffekt är att förväntningarna på allt som inte genererar profit måste skruvas ned. Kulturskola? Jodå, men helst med rejäla avgifter som kan skilja agnarna från vetet! Dricksvattenfontäner? Dödskommunism! Innerväggar? Ja, men mot extra betalning! Reträtten från gemenskapliga standarder och sociala framsteg kan, som i Uppsala, presenteras som ett ”feature not a bug”; den begärliga valfriheten att sänka sin välfärd till stöd för byggherrens kvartalsrapport.
Vi har fösts in i en ekonomi där profiten allt tydligare ackumuleras genom destruktion och utarmning av samhälleligt upparbetade rikedomar – utbildningssystem, boendestandard, vettiga pensioner, värdig äldreomsorg, vård efter behov och evidens istället för nycker och konsultarvoden. Så blir det när kapitalet lämnas otämjt.
Kan motkrafter rädda oss från detta vildsinta, kontracivilisatoriska kaos? Ja, de finns också överallt där människor hävdar rätten till värdighet och välfärd på basis av sin mänsklighet snarare än köpkraft. Men de måste sammanstråla och organiseras; ställas i konflikt mot de krafter som dras isär samhället, men nu också bemäktigat sig många av politikens kommandohöjder. Utfallet kommer att bestämma våra samhällen framöver. Solidaritet och välfärd i en ekologiskt hållbar samhällsekonomi, kontra ett allas krig mot alla på ett auktoritärt sista dagars paradis för ett krympande fåtal.