Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
Finansiell doping driver urbaniseringen Det går att argumentera för att det är de skenande bostadspriserna och den skenande kreditgivningen, två faktorer som har en symbiotiskt och självförstärkande förhållande, som står för mycket av kraften i den ekonomiska tillväxten i en metropol som Stockholm. Det sämsta med denna modell är att den inte är hållbar, skriver Per Lindvall. Foto: Fredrik Sandberg / TT

Krönika Finansiell doping driver urbaniseringen

Krönika Den globala ekonomiska evolutionsläran berättar att kunskapsintensiteten och kreativiteten i storstan driver urbaniseringen. Det är dags att vi ifrågasätter den föreställningen, före kraschen, skriver Per Lindvall.
8 okt 2019

Urbaniseringen beskrivs som vår tids stora ekonomiska urkraft. För i en modern ekonomi skapas de största förädlingsvärdena inom tjänstesektorn och då framför allt inom den digitala sektorn. För att frodas behöver dessa näringar en mänsklig biotop av attraktiva kunskapsmässiga, sociala och ekonomiska miljöer, som bara kan erbjudas i metropoler enligt den gängse storyn. Svenska Stockholm med sitt appendix Uppsala beskrivs som lyckligt lottat enligt denna globala ekonomiska evolutionslära. ”Huvudstaden har flest framgångsrika techbolag per capita i världen undantaget Silicon Valley”, kunde vi läsa i en ledare Dagens Industri för några dagar sedan.

Den berättelsen återges ständigt. ”Programmerare är nu det vanligaste yrket i Stockholm”, är annan av dessa nya sanningar. Det är också denna framgångsmelodi som gjort att bostadspriser i Stockholm också dragit iväg, när de många välbetalda aktörerna, i den digitala sektorn, och de som jobbar med den kringservice som de kräver, söker tak över huvudet.

Men det går faktiskt att argumentera för att det är de skenande bostadspriserna och den skenande kreditgivningen som står för mycket av kraften i den ekonomiska tillväxten i en metropol som Stockholm.

Men det går faktiskt att argumentera för att kausaliteten är den omvända. Att det är de skenande bostadspriserna och den skenande kreditgivningen, två faktorer som har en symbiotiskt och självförstärkande förhållande, som står för mycket av kraften i den ekonomiska tillväxten i en metropol som Stockholm.

Det sämsta med denna modell är att den inte är hållbar. Den kräver nämligen ett fortsatt pumpande, där tillgångsvärdena och med dem skulderna växer snabbare än tillväxten för förädlingsvärdet (bnp) som skapas för att det ska fortgå. Den brittiske ekonomen Adair Turner har visat att det krävs att kredittillväxten är tre gånger så hög som den nominella tillväxten.

Den amerikanske ekonomen David Levy visar i sin färska analys ”Bubble or Nothing” hur det han kallar ”the era of the big Balance Sheet Economy” har drivit den amerikanska ekonomiska utvecklingen sedan slutet av sjuttiotalet, då avregleringen av den finansiella sektorn inleddes i USA. Sverige hakade på det tåget under 80-talet då vi avreglerade våra kreditmarknader. Detta har lett till att finansiella tillgångsvärden och skulder har vuxit väsentligt snabbare än ekonomin som helhet. Att skapa ”värden” har blivit viktigare än att skapa tillväxt. (Eller kanske har tesen underförstått varit att värden skapar tillväxt?)

Denna tillväxt har dock haft sina periodiska avbrott i form av att finansiella kriser har återkommit med allt tätare frekvens.  I USA i form av ”Savings and Loans” och fastighetskrasch i slutet av åttiotalet, it-bubblan på 00-talet och senast bostadskraschen och finanskrisen 2008. Varje krasch har föregåtts av en accelererande värde- och kredittillväxt. För att hantera dessa kriser har man emellertid inte velat pysa ur skuld- och fordringsballongen. Gör man det riskerar man hamna i det den amerikanske ekonomen Irving Fischers skuld-deflations-spiral.

Paradexemplet är alla dessa Stockholmshushåll som har belånat sitt allt mer högvärderade hus för att investera sitt ”sparande” genom att placera det i finansiella tillgångar.

Istället har skulderna efter en viss tids avmattning åter börjat pumpas upp allt hårdare. Det gäller inte minst i Sverige. Och även om vare sig Riksbanken eller Finansinspektionen har med den geografiska fördelningen av skuldtillväxten så är det uppenbart att det är i Stockholm som kredittillväxten har varit som snabbast.  (De har missat den bollen också.) En grov gissning är att runt 40 procent av de nya skulderna i Sverige under de senaste 20 åren har hamnat i Stockholmsområdet. Och som Adair Turner, liksom Bank of England visat: där det skapas skulder så skapas det också köpkraft.

Det är precis som Modern-Monetary-Theory gänget också visat, att denna penningmängdsökning driver inte upp inflationen utan den driver ner priset på pengar. För den skapade köpkraften riktas inte så mycket mot köp av varor av tjänster utan den investeras. Men för att denna modell ska funka så måste det skapas nya krediter för att det ska skapas ny köpkraft.

Paradexemplet är alla dessa Stockholmshushåll som har gjort den för var och en rationella kalkylen att belåna sitt allt mer högvärderade hus för att investera och diversifiera sitt ”sparande” genom att placera det i finansiella tillgångar. Det pumpar upp den samlade balansräkningen men driver inte den underliggande tillväxten och produktiviteten. Enligt David Levy så är det övningar som detta, liksom Private Equity-bolagens standardrecept om att öka belåningen för att ”frigöra” värden, som förklarar den sjunkande realräntan och de sjunkande riskpremierna. Alla investerare jagar ”yield”, räntabilitet.

Techsektorn håller på att svalna. Foto: TT

Missräkningar för de så kallade plattformsbolagen Wework och Uber har kastat ett kallt ljus över de uppskruvade värderingarna.

Ett av få investeringsområdena där de nyskapade pengarna har sökt sig bortanför värdepappersköpen är ”techsektorn”. Världsuccéer som spelen Minecraft och Candycrush och streamingtjänsten Spotify har skapat en berättelse om att allt är möjligt, även i Stockholm. Men tech-sektorn håller på att svalna. Missräkningar för de så kallade plattformsbolagen Wework och Uber har kastat ett kallt ljus över de uppskruvade värderingar som bolagens tidiga investerare har köpt in sig på. Många affärsidéer kan vara, som det heter, ”disruptiva”, andra är inte ens det. Men för de första återstår att se om de också kan tjäna pengar. Det gäller även Spotify.  Och ”fintechbolaget” Klarna har fortfarande att bevisa att de inte är en ockerverksamhet, som lever på förseningsavgifter och inkasso. I USA och Silicon Valley har nyföretagandet fallit kraftigt.  Det är sannolikt att det är likadant i Stockholm. Stockholms Handelskammare noterade redan i våras en sjunkande efterfrågan på programmerare.

Och frågan är vad som händer i denna sektor när den likviditetspump som heter bostadsmarknaden börjar gå torrt. För bostadspriserna i Stockholm har planat ut, och byggandet har minskat kraftigt, samtidigt som vi går mot en lågkonjunktur. Får David Levy rätt så slutar det inte vackert. Vi får se hur Stockholm klarar det.

8 okt 2019
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Nyheter
De viktigaste nyheterna två gånger i veckan
Copyright © Arbetsvärlden 2017 | Linnégatan 14
114 94 Stockholm
Telefon 08-782 93 12 | red@arbetsvarlden.se
Ansvarig utgivare: Mikael Feldbaum
Arbetsvärlden ges ut av Tjänstemännens
Centralorganisation, TCO.