Det finns ständigt en massa pekfinger i luften som anmanar alla att spara, annars kommer det att gå illa. Hushållen ska spara mer och låna mindre. De måste både ha en buffert för att kunna klara oförutsedda utgifter och de måste spara mer både för sin pension och för att kunna ställa om sig på en arbetsmarknad utsatt för starka strukturomvandlingar, inte minst drivet av digitaliseringen. Staten måste skapa incitament för hushållen att spara inte låna, där sänkta ränteavdrag och slopad kapital skatt är några av de föreslagna styrmedlen.
Företagen måste få ha en hög lönsamhet, vilket också innebär ett högt sparande, för att kunna satsa och bygga upp en buffert för sämre tider. Dessutom ska den offentliga sektorn spara. Den ska ha ett överskott som uppgår till minst en procent av BNP över en konjunkturcykel. I”goda” tider som dessa ”borde” staten enligt många av dessa pekfingrar spara ännu mer. Varför? Jo staten ska bygga en buffert, ”samla i ladorna”, för att ta av när tiderna blir sämre, liksom för att möta de demografiska utmaningar som den ökande andelen icke arbetsföra människor kommer att medföra.
Detta sammanfattar vad många, i synnerhet på den borgerliga sidan, men även bland ledande socialdemokrater, som finansminister Magdalena Andersson och hennes mentor Göran ”Den som är satt i skuld är inte fri” Persson, kallar för en ”sund” ekonomisk politik.
För att någon ska ha bygga upp ett sparande så måste någon annan skuldsätta sig. Vem det är har han inte berättat, så doktor i ekonomisk historia han är.
Vem ska ta på sig skulderna när Liberlaernas Mats Persson vill att vi ska spara, frågar sig Per Lindvall. Foto: Henrik Montgomery / TT
Problemet är bara att det finns ett svart hål i detta resonemang. Det funkar helt enkelt inte. Det är nämligen inte så vårt finansiella system fungerar. Vårt betalningssystem liksom vårt traditionella sparande bygger på att vi byter skuldsedlar med varandra. För att någon ska ha bygga upp ett sparande så måste någon annan skuldsätta sig. Slut. Så för nå till Mats Perssons och liberalernas sunda värld, där varje medborgare har en årslön på banken så måste någon annan part ta sig denna samlade skuld. Vem det är har han inte berättat, så doktor i ekonomisk historia han är.
Paradoxen eller snarare axiomet är att varje sparad krona måste matchas av en lånad krona. Och det kan vara bra att förstå att våra nominella sparmedel till 97 procent utgörs av inlåning i banksystemet. Vad är då inlåning? Jo det är en fordran på banken. Och var kommer denna inlåning ifrån? Jag ställde frågan till vår nuvarande generaldirektör på Finansinspektionen Erik Thedéen. Svaret jag fick; ”Det är en filosofisk fråga.” Jag vet inte vilken filosof han tänkte på men svaret är mera vardagsnära än så. Bankerna skapar inlåningen när de lånar ut pengar.
Om jag lånar 300000 kronor av banken, mot säkerhet i mitt hemman, för att bygga en ny veranda utan på min gamla veranda, som jag ska glasa in och isolera, så öppnar banken ett konto där jag har både en skuld till banken på 300000 kronor och en fordran på banken på lika mycket. Det är så inlåningen, ”sparandet”, i det svenska banksystemet skapas. När jag betalar de anlitade hantverkarna och materialleverantörerna så betalar jag genom att överlåta min fordran på banken till dessa. Skulden har jag kvar och den backar upp den inlåning, sparandet, som andra kan göra. När jag betalar av min skuld så ”dödas” denna inlåning. Spar- och betalningsmedlen i systemet sjunker.
Det som är lite märkligt och skrämmande är att våra institutioner som är satta att övervaka vårt finansiella system, Finansinspektionen och Riksbanken, inte alls ser detta.
Det som är lite märkligt och skrämmande är att våra institutioner som är satta att övervaka vårt finansiella system, Finansinspektionen och Riksbanken, inte alls ser detta. Läs deras stabilitetsrapporter och det framgår tydligt att de enbart ser bankerna som mellanhänder. Bankerna samlar in sparmedel som de sedan lånar ut. De har fastnat i en nationalekonomisk teoretisk återvändsgränd som kallas ”loanable fund theory” och i denna agerar bankerna bara som mellanhänder.
Beaktar man hur systemet verkligen fungerar så faller ljuset på systemet in från ett annat håll. Vår ”sunda” ekonomiska politik framstår som mycket osund. För någon måste sätta sig i skuld för att skapa de betalningsmedel och buffertar som enskilda aktörer behöver för att hantera sin löpande ekonomi och de risker de är utsatta för.
Som det är nu så backas dessa betalningsmedel upp av bankernas bolånekunder. Det är knappast den bästa av världar. För det första är det en uppenbart cyklisk verksamhet, om det blir kärvare tider och folk börjar amortera av sina skulder så sjunker också penningmängden, vilket förstärker nedgången och deflationspressen. Faller bostadspriserna så kan en destruktiv spiral lätt skapas. För det andra så har det varit en mycket ineffektiv form av penningskapande, då det har krävts att skuld- och inlåningsökningen har varit tre gånger så hög som den nominella tillväxten. För de svenska bankerna har detta dock varit mumma, då lönsamheten på det lilla egna kapital som de måste backa upp utlåningen med har legat och ligger upp emot 50 procent på marginalen.
Men om vårt betalningssystem kräver att någon är skuldsatt för att skapa de nödvändiga betalnings- och sparmedlen, vilken aktör är då bäst lämpad att bära den och de risker det medför. Svaret torde inte vara bolåntagare utan staten. Den har ju dessutom en helägd inrättning som heter Riksbanken vilken kan förmedla statens skulder genom att ”trycka” pengar. Denna bank har en fantastisk position för den kan ALLTID betala de skuldebrev som de utfärdat i svenska kronor. Visst det finns risker med det, trycker den för mycket skuldsedlar så kan den skapa inflation. Men vänta, var det inte det vi behöver, i måttlig dos?