Andaktsfull tystnad, stolt familj på plats och lite pirrig stämning. Kristallvaser och guldklockor. Omsorgsfullt formulerade ord som verkligen korrekt och rättvist skulle beskriva den som skulle hyllas. Det fick inte bli fel.
Bland det mest högtidliga jag fick göra som minister var nämligen att dela ut NOR-medaljer: ”För nit och redlighet i rikets tjänst”. Utmärkelsen tilldelas den som skötsamt varit anställd hos staten under minst 30 år. Och under mina nästan fem år som EU-och demokratiminister hände det vid ett ytterst fåtal tillfällen att medaljen skulle delas ut.
Det var nästan också ett stående skämt varje gång när jag blickade ut bland de yngre nyanställda tjänstemännen på regeringskansliet och departementen; ”Vem av kommer att stå här om 30 år?”. Blickarna jag fick signalerade mer känslan av ”absolut inte troligt” – än en drömmande bild av en framtida äldre upplaga av sig själv som stolt i ett slags romantiskt skimmer av nostalgi får en medalj fäst på kavajen. Inte känslan av att de yngre vantrivdes – tvärtom – utan snarare att vi lever i en tid där det inte anses som modernt att vilja stanna på samma ställe.
Om detta fortsätter i samma takt kommer varannan person ha bytt arbetsplats inom en femårsperiod.
Bland den yngre generationen vill alltför få vara en ”somewhere” person på arbetsplatsen utan snarare en ”anywhere” individ ständigt efterfrågad på väg någonstans. Att prisas för lång och trogen tjänst rör för övrigt heller inte bara statsanställda. Även i kommuner och på många privata företag är det vanligt att de anställda får en guldklocka eller ett konstverk när de jobbat i 25 år som en gest av tacksamhet från arbetsgivaren. Men hur många utdelade guldklockor blir det i framtiden?
Att fler kommer att behöva jobba längre upp i åldrarna tycks det råda hyfsad politisk konsensus om i Sverige i dag. Ramaskrin från 2012, då dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt förkunnade att vi borde jobba tills vi är 75 år har tystnat. Från 1 januari 2020 höjdes lägsta åldern för att ta ut allmän pension från 61 till 62 år. Tidigast uttag av allmän pension kommer sannolikt att höjas från dagens 61 till 64 år fram till 2026. Från och med i år så har du rätt att vara kvar på jobbet till 68 års ålder och från 2023 kan du vara kvar till 69 års ålder.
Så att jobba längre blir alltmer okontroversiellt. Men att stanna länge på samma arbetsplats är ett mer kontroversiellt karriärtabu. Tidningsrubrikerna skriker ut: ”Därför ska du byta jobb vart tredje år” (Ny Teknik), ”Smart att byta jobba ofta” (Kollega) och ”Stark trend – svenskar byter jobb som aldrig förr” (SVT Nyheter) är bara ett axplock från något år tillbaka. Det är lite sorgligt, då alla arbetsgivare vinner på att åtminstone ha några medarbetare som stannar länge, förstår organisationen väl och skapar ett institutionellt minne.
Även om borta är bra, är det inte alltid bäst.
Även statistiken talar sitt tydliga språk. Enligt Statistiska Centralbyrån måste vi gå tillbaka 30 år för att se en liknande trend som idag. Om detta fortsätter i samma takt kommer varannan person ha bytt arbetsplats inom en femårsperiod. Bland de yngre på arbetsmarknaden sker detta ännu oftare. Högre lön, förnyelse och att alltid hålla sina kunskaper uppdaterade lockar.
En yngre bekant i IT-branschen förklarade för mig häromveckan att efter två år på samma ställe måste man bara vidare. Av principens skull inte på grund av tristess eller vantrivsel.
Den gamla japanska arbetskulturen – som också i Sverige var vanligare förr – där anställda av lojalitetsskäl stannar nästan hela livet på samma arbetsplats tycks inte passa längre. Naturligtvis förstärks denna trend i storstäderna, där det finns fler arbetsgivare att välja mellan än på mindre orter, där ett enda större företag kan vara enormt dominerande.
Förut var situationen tvärtom. Den som bytte jobb ofta fick låg status, ansågs smått opålitlig och kallades för ”hoppjerka”. Begreppet myntades gemensamt av arbetsmarknadens parter och staten och fungerade som kontrast till ett annat nyskapat begrepp Stann-Anders, arbetaren som troget stannade länge på samma arbetsplats. Men nu våras det för hoppjerkan. Och i en tid med ett arbetsliv som alltmer präglas av omställningar, digitalisering och omstruktureringar – och allt mindre av hägrande guldklockor – krävs det arbetsgivare som kan hantera detta. Talangjakt är det nya svarta. Men även om borta är bra, är det inte alltid bäst.