Jag hade tänkt skriva en krönika om arbetslinjen och vårt förhållande till arbete, men har liksom tappat fokus. Efter den senaste tidens händelser, med den svåra bussolyckan utanför Sveg och terrordådet på Drottninggatan i Stockholm, känns mina tankar om arbete inte längre lika väsentliga. Som många andra undrar jag: Varför? Trots logiska och förnuftiga tänkbara förklaringar, om dåliga vägar, bristfälliga bussar, fanatisk religiositet och fattigdom, kvarstår känslor av overklighet, smärta och sorg. Även om jag personligen inte är drabbad, kan jag föreställa mig den mardrömssituation som offer och anhöriga befinner sig i just nu.
Människor upplever och påverkas av sorg på olika sätt, med olika intensitet och under olika lång tid.
Ett par dagar efter attacken i Stockholm lyssnade jag på ett radioprogram, där psykologen och psykoterapeuten Ann-Kristin Lundmark talade om just sorg och smärta som kan uppkomma efter en kris. Hon betonade vikten av ett gott omhändertagande, kanske särskilt under en akut krisreaktion, men också om människors behov av tröst för att nå känslomässig lindring.
Människor upplever och påverkas av sorg på olika sätt, med olika intensitet och under olika lång tid, vilket också gör att möjlighet att delta i eller återgå till samhällsliv och arbete varierar. Ja, vi människor reagerar olika, men har också skilda uppfattningar om vad som är kris eller sorg. Utsatthet i barndomen, mobbing i skola eller på arbetsplatsen, ett sjukdomsbesked eller en förlust av ett barn, en förälder eller en livskamrat sätter djupa spår i de allra flesta människors liv. Lika så kan traumatiska händelser, som brottsliga övergrepp eller trafikolyckor leda till kris- och sorgereaktioner. Men vi kan också uppleva sorg och kris över tillsynes mindre allvarliga händelser i livet som exempelvis att förlora ett arbete, eller av andra orsaker drabbas av ekonomisk förlust.
Som sjukförsäkringsforskare kontaktas jag med jämna mellanrum av människor i kris.
Som sjukförsäkringsforskare kontaktas jag med jämna mellanrum av människor i kris. Det är män och kvinnor som fått sin sjukpenning indragen, och som inte längre vet hur de ska klara sin försörjning. Och de skildrar ofta en ond spiral, där oro över sjukdom, tillsammans med en rädsla att inte kunna återgå i arbete, fördjupas av beskedet om en förlorad sjukpenning. Det blir något som många gånger leder till ännu sämre hälsa eller i vart fall ett fördröjt tillfrisknande. Jag möter också gamla föräldrar till vuxna barn med lindrigare utvecklingsstörning, som är oroliga över barnens framtid och möjlighet till försörjning i en tid när rätten till förtidspension blivit allt mer begränsad. Föräldrar som är oroliga för hur barnen ska klara sig när de inte längre själva finns i livet. Det är människor som alla beskriver känslor av kris och sorg.
Men vi kan alla också ge tröst till medmänniskor i sorg, genom att vi finns där, lyssnar och ger bekräftelse.
Av olika orsaker kan vi alltså uppleva kriser och sorg i våra liv – såväl dramatiska och livsavgörande händelser som mindre ingripande händelser – och inom skilda sektorer i samhället kan vi se till att människor får ett gott omhändertagande. Men vi kan alla också ge tröst till medmänniskor i sorg, genom att vi i vår profession, eller som anhöriga, grannar, arbetskamrater eller vänner finns där, lyssnar och ger bekräftelse. Smärtan och sorgen blir inte ogjord, men förhoppningsvis kan vi bidra till lindring.