Författarna till Riksrevisionens rapport ”Är sjukskrivning bra för hälsan?” menar i ett debattinlägg att min kritik mot rapporten är vilseledande och att jag har missförstått resultaten.
De framhåller att arbetsförmåga och sjukdom är svår att bedöma och att det leder till att man inte kan vara säker på att sjukpenning utgår när så är tänkt. Osäkerhet medför att det är viktigt att studera sjukskrivningens effekter för individ och samhälle, och att det idag finns kunskapsbrister inom området.
Men, medan sjukskrivning kan definieras som frånvaro från arbete på grund av sjukdom, handlar sjukförsäkringen om rätten till inkomstersättning under frånvarotiden, det vill säga två olika frågor.
När det gäller sjukskrivning, eller graden av delaktighet i arbetslivet vid sjukdom, finns det stora kunskapsbehov om exempelvis hälsoförändringar över tid för sjuka som arbetar eller inte arbetar. Vidare visar tidigare studier att majoriteten av dem som lider av psykisk ohälsa arbetar, och det vore därför önskvärt att man i större utsträckning studerar under vilka förutsättningar människor med sjukdom kan arbeta.
”Det finns således inga möjligheter att inom ramen för lagstiftningen neka eller dra in ersättning för att den enskilde skulle må bättre av att arbeta.”
Men hur är det då tänkt att sjukpenning ska utgå? Jo, utifrån den rättsliga reglering som sätter ramarna för försäkringen. Sjukförsäkringen innefattar vare sig hälsoperspektiv eller samhällsekonomiska bedömningsgrunder på individuell nivå. Försäkringen ger en rättighet för den enskilde att få sjukpenning eller sjukersättning om hen har nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom. Sjukförsäkringen är således inte behovsprövad, utan baseras på den enskildes inkomstbortfall. Detta är en viktig princip i försäkringen, med syfte att skydda den enskilde från integritetskränkande behovsutredningar. Det finns således inga möjligheter att inom ramen för lagstiftningen neka eller dra in ersättning för att den enskilde skulle må bättre av att arbeta eller få högre inkomster, eller att det skulle bli billigare för samhället.
Författarna framhåller att de studerat ärenden där rätten till sjukpenning varit svår att bedöma och det i praktiken varit ”slumpen” som avgjort trots att graden av arbetsförmåga varit identisk. ”Slutsatsen är således att Försäkringskassan felaktigt betalade ut sjukpenning till personer med arbetsförmåga”. Men, enligt regleringen ska den enskilde göra sannolikt att den nedsatta arbetsförmågan beror på sjukdom för att få ersättning. Det betonas att människor är olika och att samma sjukdom kan påverka människor på skilda sätt. Arbetsförmågan skiftar såväl mellan individer som för en och samma individ utifrån medicinska konsekvenser, över tid, och beroende på arbetets krav och innehåll. Det är framför allt läkare och andra med medicinsk kompetens som bedömer sjukdom och arbetsförmåga, och handläggare på Försäkringskassan som beslutar om ersättning.
”Olikheter betyder dock inte att en bedömning är rätt och en annan bedömning fel.”
Bedömningar och beslut görs således av enskilda individer och självklart får vi då räkna med att bedömningarna kan skilja sig åt. Olikheter betyder dock inte att en bedömning är rätt och en annan bedömning fel. Författarnas slutsats om felaktiga utbetalningar tycks inte heller vila på en analys av beslutens materiella innehåll och så länge bedömningar och beslut är förankrade i och motiverade utifrån gällande reglering gör både läkare och Försäkringskassan rätt.
Avslutningsvis efterlyser författarna en meningsfull diskussion om sjukförsäkringen, utan skygglappar och käpphästar. Om det sistnämnda åsyftar min kritik mot rapportens jämställdhetsdiskussion, som helt saknar klass- och genusperspektiv, så rider jag vidare.