I Arbetsvärlden (2/3 2016) låter Ruth Mannelqvist återigen meddela att hon nästan ”ramlar av stolen” av Riksrevisionens rapport ”Är sjukskrivning bra för hälsan?”. Även tidigare har hon uttryckt förvåning över rapportens slutsatser. Mannelqvist vilseleder dock om Riksrevisionens slutsatser och förefaller dessutom ha missförstått vad resultaten visar.
Sjukförsäkringen ska ersätta inkomstbortfall vid arbetsoförmåga på grund av sjukdom. Varken sjukdom eller arbetsförmåga är emellertid något absolut och mätbart. Självklart finns ärenden där personen har en tydlig diagnos och där beslutet om rätten till sjukpenning är enkel att avgöra, men i många andra fall föregås beslutet av svåra bedömningar och avvägningar av både läkare och Försäkringskassan.
Osäkerheten i bedömningarna gör att vi inte kan vara säkra på att sjukpenning utgår när så är tänkt. I sammanhanget bör nämnas att den svenska sjukfrånvaron i ett internationellt perspektiv präglats av tidvis väldigt höga nivåer och, framför allt, stora variationer över tid. Dessa variationer har inte kunnat förklaras av motsvarande variationer i hälsa och arbetsförmåga.
”Att studera sjukskrivningens effekter är enligt Mannelqvist ”helt galet”. (…) Möjligen omedvetet avfärdar hon därmed all forskning om orsak och verkan …”
Osäkerheten gör det också till en viktig uppgift att analysera vilka effekter sjukskrivning har för individ och samhälle. Statens beredning för social och medicinsk utvärdering slog fast redan 2003 att ”kunskapsbristen är anmärkningsvärd, också med tanke på de stora ekonomiska kostnaderna i samhället för sjukfrånvaro och förtidspensionering”. En väl fungerande sjukförsäkring ger individen möjlighet till nödvändig återhämtning, vilket torde ha positiva effekter på såväl hälsa som framtida möjligheter att delta i arbetslivet. En sämre fungerande sjukförsäkring, antingen för strikt eller för generös, gör det inte.
Att studera sjukskrivningens effekter är enligt Mannelqvist ”helt galet”. Anledningen är att analyser av orsak- och verkansamband inte låter sig göras för en enskild individ, utan endast genom jämförelser mellan grupper av individer. Möjligen omedvetet avfärdar hon därmed all forskning om orsak och verkan, däribland den evidensbaserade medicinska forskningen.
Resultaten visar att ett nekande av sjukpenning inte hade någon inverkan på hälsan …
I rapporten studeras ärenden där rätten till sjukpenning varit svår att bedöma och där i praktiken slumpen i slutändan avgjort beslutet. Vi jämför därefter gruppen som beviljades sjukpenning med den som nekades. Då slumpen avgjort beslutet var graden av arbetsförmåga för personer i respektive grupp identisk.
Resultaten visar att ett nekande av sjukpenning inte hade någon inverkan på hälsan, mätt som bl.a. vård- och läkemedelskonsumtion, samtidigt som arbetsinkomsten ökade och risken för utslagning från arbetslivet i form av förtidspension minskade. Således hade nekandet i genomsnitt positiva effekter för individerna i urvalet.
Mannelqvist verkar emellertid missförstå resultaten, då hon retoriskt ställer sig frågan: ”Men ökade inkomster måste väl ändå ses som en konsekvens av förvärvsarbete, och inte som ett argument för att Försäkringskassan ska neka sjukpenning?”. Svaret är nej. Det resultaten säger är att om gruppen som beviljades sjukpenning i stället hade nekats, så hade deras arbetsinkomster i genomsnitt ökat. Slutsatsen är således att Försäkringskassan felaktigt betalade ut sjukpenning till personer med arbetsförmåga.
Noterbart är att rapporten visar att denna mer jämställda sjukfrånvaro skulle åstadkommas utan försämrad hälsa för varken män eller kvinnor.
Mannelqvist hävdar vidare att Riksrevisionen anser att jämställdheten skulle öka om kvinnor oftare nekades sjukpenning. Riksrevisionen har aldrig hävdat detta. Riksrevisionen konstaterar att en strikt bedömning av rätten till sjukpenning skulle öka jämställdheten i uttaget från sjukförsäkringen. Denna enkla slutsats baseras på att kvinnor är sjukskrivna mer än män, samt på resultatet att kvinnor oftare än män skulle nekas sjukpenning om bedömningen var strikt. Noterbart är att rapporten visar att denna mer jämställda sjukfrånvaro skulle åstadkommas utan försämrad hälsa för varken män eller kvinnor. En orsak till att framför allt kvinnors sjukfrånvaro är känslig för hur strikt reglerna tolkas är att kvinnors sjukskrivningsärenden i genomsnitt är mer svårbedömda än mäns, bl.a. eftersom relativt fler har en psykiatrisk diagnos.
Att Mannelqvist ”häpnar” och ”nästan ramlar av stolen” är således inte resultatet av Riksrevisionens slutsatser utan av sin egen felaktiga tolkning av resultaten.
Huvudpoängen är emellertid att Riksrevisionen inte uttalar sig om jämställdheten generellt utan bara gällande uttaget från sjukförsäkringen. Att Mannelqvist ”häpnar” och ”nästan ramlar av stolen” är således inte resultatet av Riksrevisionens slutsatser utan av sin egen felaktiga tolkning av resultaten.
Det är positivt att sjukförsäkringens utformning och tillämpning uppmärksammas i samhällsdebatten. En meningsfull diskussion bör emellertid utgå från fakta och befintlig kunskap, snarare än från skygglappar och egna käpphästar. Här har beslutsfattare och forskare på området ett särskilt ansvar. Att öppet erkänna de svåra avvägningar och målkonflikter sjukförsäkringen inrymmer bidrar inte bara till en mindre polariserad diskussion, det bidrar också till att öka kunskapen om, och legitimiteten för, en allmän sjukförsäkring. Att hemfalla åt grova förenklingar och plakatretorik bidrar till motsatsen.