Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
”Ramlar nästan av stolen av egen feltolkning” Från vänster: Per Johansson, professor i statistik vid Uppsala universitet, Riksrevisionen, Pathric Hägglund, docent i nationalekonomi, Riksrevisionen. Foto: Press

Debatt ”Ramlar nästan av stolen av egen feltolkning”

Replik Ruth Mannelqvist vilseleder om våra slutsatser och verkar ha missförstått resultatet. Det skriver Riksrevisionen själv här i ett svar till professor Ruth Mannelqvists återkommande kritik mot slutsatserna i rapporten "Är sjukskrivning bra för hälsan?".
6 mar 2017

I Arbetsvärlden (2/3 2016) låter Ruth Mannelqvist återigen meddela att hon nästan ”ramlar av stolen” av Riksrevisionens rapport ”Är sjukskrivning bra för hälsan?”. Även tidigare har hon uttryckt förvåning över rapportens slutsatser. Mannelqvist vilseleder dock om Riksrevisionens slutsatser och förefaller dessutom ha missförstått vad resultaten visar.

Sjukförsäkringen ska ersätta inkomstbortfall vid arbetsoförmåga på grund av sjukdom. Varken sjukdom eller arbetsförmåga är emellertid något absolut och mätbart. Självklart finns ärenden där personen har en tydlig diagnos och där beslutet om rätten till sjukpenning är enkel att avgöra, men i många andra fall föregås beslutet av svåra bedömningar och avvägningar av både läkare och Försäkringskassan.

Osäkerheten i bedömningarna gör att vi inte kan vara säkra på att sjukpenning utgår när så är tänkt. I sammanhanget bör nämnas att den svenska sjukfrånvaron i ett internationellt perspektiv präglats av tidvis väldigt höga nivåer och, framför allt, stora variationer över tid. Dessa variationer har inte kunnat förklaras av motsvarande variationer i hälsa och arbetsförmåga.

”Att studera sjukskrivningens effekter är enligt Mannelqvist ”helt galet”. (…) Möjligen omedvetet avfärdar hon därmed all forskning om orsak och verkan …”

Osäkerheten gör det också till en viktig uppgift att analysera vilka effekter sjukskrivning har för individ och samhälle. Statens beredning för social och medicinsk utvärdering slog fast redan 2003 att ”kunskapsbristen är anmärkningsvärd, också med tanke på de stora ekonomiska kostnaderna i samhället för sjukfrånvaro och förtidspensionering”. En väl fungerande sjukförsäkring ger individen möjlighet till nödvändig återhämtning, vilket torde ha positiva effekter på såväl hälsa som framtida möjligheter att delta i arbetslivet. En sämre fungerande sjukförsäkring, antingen för strikt eller för generös, gör det inte.

Att studera sjukskrivningens effekter är enligt Mannelqvist ”helt galet”. Anledningen är att analyser av orsak- och verkansamband inte låter sig göras för en enskild individ, utan endast genom jämförelser mellan grupper av individer. Möjligen omedvetet avfärdar hon därmed all forskning om orsak och verkan, däribland den evidensbaserade medicinska forskningen.

Resultaten visar att ett nekande av sjukpenning inte hade någon inverkan på hälsan …

I rapporten studeras ärenden där rätten till sjukpenning varit svår att bedöma och där i praktiken slumpen i slutändan avgjort beslutet. Vi jämför därefter gruppen som beviljades sjukpenning med den som nekades. Då slumpen avgjort beslutet var graden av arbetsförmåga för personer i respektive grupp identisk.

Resultaten visar att ett nekande av sjukpenning inte hade någon inverkan på hälsan, mätt som bl.a. vård- och läkemedelskonsumtion, samtidigt som arbetsinkomsten ökade och risken för utslagning från arbetslivet i form av förtidspension minskade. Således hade nekandet i genomsnitt positiva effekter för individerna i urvalet.

Mannelqvist verkar emellertid missförstå resultaten, då hon retoriskt ställer sig frågan: ”Men ökade inkomster måste väl ändå ses som en konsekvens av förvärvsarbete, och inte som ett argument för att Försäkringskassan ska neka sjukpenning?”. Svaret är nej. Det resultaten säger är att om gruppen som beviljades sjukpenning i stället hade nekats, så hade deras arbetsinkomster i genomsnitt ökat. Slutsatsen är således att Försäkringskassan felaktigt betalade ut sjukpenning till personer med arbetsförmåga.

Noterbart är att rapporten visar att denna mer jämställda sjukfrånvaro skulle åstadkommas utan försämrad hälsa för varken män eller kvinnor.

Mannelqvist hävdar vidare att Riksrevisionen anser att jämställdheten skulle öka om kvinnor oftare nekades sjukpenning. Riksrevisionen har aldrig hävdat detta. Riksrevisionen konstaterar att en strikt bedömning av rätten till sjukpenning skulle öka jämställdheten i uttaget från sjukförsäkringen. Denna enkla slutsats baseras på att kvinnor är sjukskrivna mer än män, samt på resultatet att kvinnor oftare än män skulle nekas sjukpenning om bedömningen var strikt. Noterbart är att rapporten visar att denna mer jämställda sjukfrånvaro skulle åstadkommas utan försämrad hälsa för varken män eller kvinnor. En orsak till att framför allt kvinnors sjukfrånvaro är känslig för hur strikt reglerna tolkas är att kvinnors sjukskrivningsärenden i genomsnitt är mer svårbedömda än mäns, bl.a. eftersom relativt fler har en psykiatrisk diagnos.

Att Mannelqvist ”häpnar” och ”nästan ramlar av stolen” är således inte resultatet av Riksrevisionens slutsatser utan av sin egen felaktiga tolkning av resultaten.

Huvudpoängen är emellertid att Riksrevisionen inte uttalar sig om jämställdheten generellt utan bara gällande uttaget från sjukförsäkringen. Att Mannelqvist ”häpnar” och ”nästan ramlar av stolen” är således inte resultatet av Riksrevisionens slutsatser utan av sin egen felaktiga tolkning av resultaten.

Det är positivt att sjukförsäkringens utformning och tillämpning uppmärksammas i samhällsdebatten. En meningsfull diskussion bör emellertid utgå från fakta och befintlig kunskap, snarare än från skygglappar och egna käpphästar. Här har beslutsfattare och forskare på området ett särskilt ansvar. Att öppet erkänna de svåra avvägningar och målkonflikter sjukförsäkringen inrymmer bidrar inte bara till en mindre polariserad diskussion, det bidrar också till att öka kunskapen om, och legitimiteten för, en allmän sjukförsäkring. Att hemfalla åt grova förenklingar och plakatretorik bidrar till motsatsen.

Pathric Hägglund och Per Johansson
Docent i nationalekonomi respektive professor i statistik vid Uppsala universitet, Riksrevisionen
6 mar 2017
Visa artikelns 3 kommentarer
Kommentera
  1. Av Tobias 13 apr 2017:

    Upplever att detta är en övning på akademisk nivå och utan förankring hos alla dom som är allvarligt sjuka.
    Sedan pratar man på hög nivå att en vanliga medborgare knappast kan följa alla turer i turerna kring sjukförsäkringen. Visst det är komplicerat. Men för den skull behöver man inte denna högtravande retoriken.

  2. Av Henrik 11 jun 2017:

    Man blir väl för h-e inte friskare av att nekas sjukpenning? Visst, de som nekas sjukpenning går till jobbet ändå, men inte för att de egentligen kan eller orkar jobba, utan för att de tvingas till det beslutet för pengar måste de ju ha ändå.

    Om en läkare beslutar om sjukskrivning så ska väl det beslutet accepteras och respekteras? Att börja dividera om arbetsförmåga är idiotiskt. Sjukskriven blir man om man är sjuk! Är man sjuk ska man inte jobba! Man blir inte frisk av att jobba när man är sjuk, däremot blir man mer utsliten och kanske även fler blir sjuka av att den sjuke går till jobbet?

    Det ni uppmanar till i er rapport är ett recept på en stadigt ökande långtidssjukskrivning!

    Att ni själva är högutbildade och har jobb där ni kan jobba hemifrån trots sjukdom har ni tydligen inte ens tagit någon hänsyn till.

    Ni är inget annat än kapitalistiska idioter.

  3. Av Marie L 14 jun 2017:

    När IFAU presenterar rapporter är de dels tydligare att läsa, dels känns de mera tillförlitliga. När man står med ena foten i en ishink, och den andra foten på en gödande kolbädd, så låter det inte trovärdigt att sammanfatta att ”Temperaturen är normal”.

    Varför redovisar ni inte hur och varför de som inte blev friskare, inte blev friskare? I alla fall – vad hade dessa gemensamt – som inte blev friskare. Såväl bland de som fick förlängd sjukskrivning som bland de som återgick i någon form av arbete. Och likadant tvärtom. Varför visar ni inte vad de har gemensamt – som blev friskare. Såväl bland de som fick förlängd sjukskrivning, som bland de som återgick i arbete.

    Och vad hände med de som inte fick något ur försäkringen och inte heller fick arbete … de som fick gå arbetslösa under tiden de hade sjukintyg samtidigt som de var inskrivna på AF såsom arbetssökande?

    Visst nej, det är ju ingen som någonsin har Räknat hur många människor det gäller – för på papperet så finns inga sjuka på AF. Alla är arbetssökande – vare sig de har sjukintyg eller inte.

    Riksrevisionsverket har förbrukat mycket av sin trovärdighet redan innan denna rapport kommit ut – men då denna presenterades .. så kände åtminstone jag ett kraftigt avståndstagande ifrån det lilla som rapporten slagit fast .. Ja att när man står med ena foten i en hink med vatten och is – och den andra på en glödande kolbädd .. så är temperaturen för fötterna faktiskt ganska lagom …

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Nyheter
De viktigaste nyheterna två gånger i veckan
Copyright © Arbetsvärlden 2017 | Linnégatan 14
114 94 Stockholm
Telefon 08-782 93 12 | red@arbetsvarlden.se
Ansvarig utgivare: Mikael Feldbaum
Arbetsvärlden ges ut av Tjänstemännens
Centralorganisation, TCO.