Vi har generellt sett ett högt arbetskraftsdeltagande i Sverige, bland såväl kvinnor som män. Lönearbetet beskrivs ofta som en förutsättning för både vår gemensamma välfärd och individuella människors välmående. Människor förväntas försörja sig själva och den så kallade arbetslinjen har en mycket stark ställning i politik, rätt och samhälle. Men hur mycket bör, kan eller får vi arbeta egentligen?
Utgångspunkten i det svenska samhället är heltidsarbete, vilket sedan 1970-talet i princip innebär 40 timmars arbetsvecka. Även om detta fortfarande är normen för heltidsarbete, har den årliga arbetstiden blivit något kortare över tid för de allra flesta, bland annat genom längre semester.
Men trots en stark arbetslinje och normen om heltid varierar omfattningen av arbete.
Lönesättningen baseras generellt sett på heltidsarbete och det är också utgångspunkten för våra ekonomiska välfärdssystem. Bland annat förutsätter en god pension att vi yrkesarbetat heltid under större delen av vårt yrkesverksamma liv och överlag blir även avtalspensionen högre ju längre vi arbetar (och desto mer vi tjänar).
Men trots en stark arbetslinje och normen om heltid varierar omfattningen av arbete. Människors arbetskraftsdeltagande är olika fördelat mellan unga och gamla, kvinnor och män, högutbildade och lågutbildade, eller inrikes och utrikes födda enligt statistik från SCB.
Här återfinns också oförklarade skillnader, framför allt mellan könen.
Unga kvinnor arbetar i högre utsträckning än unga män, medan män generellt lönearbetar mer än kvinnor. De som har en eftergymnasial utbildning arbetar mer än dem som saknar högskoleutbildning eller kvalificerad yrkesutbildning. Inrikes födda har generellt ett högre arbetskraftsdeltagande än utrikes födda, men det finns också stora variationer inom den senare gruppen.
Liknande skillnader mellan grupper på arbetsmarknaden återfinns även när det gäller lönesättning, men här återfinns också oförklarade skillnader, framför allt mellan könen. Det innebär att kvinnor och män får olika betalt för samma jobb. Olikheterna av fördelningen av arbete märks även när det gäller övertidsarbete. Fler män än kvinnor arbetar övertid, och det är vanligare bland högavlönade och välutbildade arbetstagare.
Trots utgångspunkten om heltidsarbete finns det grupper som inte ges möjlighet att arbeta heltid.
Trots utgångspunkten om heltidsarbete finns det grupper på arbetsmarknaden, framför allt kvinnor inom bland annat handeln och restaurangbranschen, som inte ges möjlighet att arbeta heltid.
I en dom från Arbetsdomstolen förra året (AD 2016 nr 69) konstaterades (återigen) att det arbetsrättsliga skydd som finns i lagen om anställningsskydd inte omfattar sysselsättningsgrad. I fallet menade domstolen att arbetsgivarens begränsning av arbetstiden skulle betraktas som ett erbjudande om omplacering i en ny organisation. Det här får så klart ekonomiska konsekvenser för den enskilde, som riskerar att förlora delar av sin försörjning på både kort och lång sikt.
Men delaktighet i arbete kan också diskuteras ur andra perspektiv, som hälsa, välbefinnande eller självförverkligande.
Det har därför startats ett upprop mot det som kommit att kallas hyvlingen av arbetstider, med syfte att ändra den arbetsrättsliga lagstiftningen så att ofrivillig arbetstidsförkortning ska kunna betraktas som en otillåten uppsägning. Hur mycket vi bör, kan och får arbeta påverkar såväl samhällets som individers ekonomi och rätten till heltid ses av många som ett steg mot utökad jämlikhet mellan olika grupper i samhället. Men delaktighet i arbete kan också diskuteras ur andra perspektiv, som hälsa, välbefinnande eller självförverkligande. Och då får kanske arbetslinjen och normen om heltid en annan innebörd?