Ekonomen Peter Drucker publicerade 1976 boken ”The unseen revolution – How pension fund socialism came to America”. I boken visade och varnade Drucker, som ses som en av de stora kapitalistiska tänkarna och kompis med andra kända österrikare som Friedrich Hayek och Karl Popper, för att de stora pensionsavsättningarna från storföretag, som biljätten GM, höll på att käka upp den amerikanska kapitalmarknaden och därmed kapitalismen.
På de decennier som då hade gått sedan GM på 50-talet hade lanserat sitt pensionssystem hade pensionsfonderna köpt på sig 25 procent av alla börsnoterade amerikanska företag. Med den trenden skulle pensionsfonderna, enligt Drucker, vid mitten av 90-talet äga två tredjedelar av alla amerikanska börsnoterade företag. Med en sådan ägardominans skull pensionsfonderna, och därmed indirekt de anställda, i enlighet med socialistisk teori, besätta ”kommandohöjderna” i ekonomin.
Med socialistiska ögon skulle de anställda därmed ha skaffat sig ”kontroll över produktionsmedlen”. Företagens vinster kunde därmed alltmer betraktas som uppskjutna löner. Det vill säga det som vi kallar pensioner. USA var enligt Drucker på väg att bakvägen bli det första riktigt socialistiska landet.
De finansiella värdena allt mer har frikopplats från den underliggande ekonomin
Men det är knappast socialism som har präglat utvecklingen sedan 1976. I stället har en nyliberal våg, inspirerat av nämnde Friedrich Hayek, med mera marknadsekonomi och kapitalism, sköljt över världen de senaste 40 åren. Druckers prognos om pensionsfondernas tillväxt och betydelse, i absoluta tal, var däremot mindre fel. Men i stället för ”fondsocialism” har de senaste decennierna mera präglats av ”fondkapitalism” där det växande pensionsfondkapitalet har tämjts och underordnats andra ”intressenter” i ekonomin, som företagsledningarna och de kontrollerande aktieägarna.
Den sammanhållande kraften för fondkapitalismens utveckling har varit att det har funnits ett gemensamt intresse hos alla dessa tre ”agenter” att maximera aktieägarvärdet. De snabbt stigande finansiella värdena sedan 1970-talet har ”lyft alla båtar”, men där man ändå kan konstatera att vissa ”agenters” båtar har lyfts mer än andra. Det ackumulerande pensionskapitalet har varit den absolut största pumpen i detta system.
Och Sverige har i högsta grad varit med på båten. Fondkapitalet hos de statliga AP-fonderna, de stora tjänstepensionsföretagen Alecta, AMF, Folksam, KPA, med flera, har vuxit kraftigt, men de har sett till att aldrig sätta sig i förarsätet för det ägda kapitalet.
Men det har i stället uppstått andra allvarliga sprickor med denna utveckling och detta ensidiga fokus på att skapa finansiella värden. Nämligen att de finansiella värdena allt mer har frikopplats från den underliggande ekonomin.
Idag ser det tyvärr ut som om det är den bisatsen som har tagit kommandot
Konsultfirman McKinsey presenterade en rapport i höstas där de visade att kvoten mellan de finansiella värdena och aktiviteten i den reala ekonomin, BNP, för världens utvecklade länder aldrig har varit större. Enligt McKinsey kunde detta förklaras av att riskerna i ekonomin numera var lägre och de framtida tillväxtutsikterna bättre än någonsin. En alternativ och mindre rosenskimrande tolkning som McKinsey smög ut i en bisats var att vi hade byggt upp en enorm tillgångsbubbla.
Idag ser det tyvärr ut som om det är den bisatsen som har tagit kommandot.