Tankesmedjan Timbro skapade i augusti tyckonomisk uppståndelse med ett förslag om att “ta bort kravet på kök i bostäder”. “Bara för att de flesta människor vill ha något, bör man inte tvinga det på alla”, resonerade Timbros “projektledare inom ideologi” (en arbetstitel som utanför den näringslivsfinansierade propagandsfären skulle kunna se ut som resultatet av en havererad omorganisation, alternativt dåligt upphandlad CV-skrivarkurs).
Förekomsten av kök “och andra byggregler” förkunnades stå i vägen för att få en “mer effektiv kvadratmeteranvändning och billigare boenden”. Utspelet får ses som ett komplement till tidigare förslag från en annan mångförslagen Timbro-profil om att bygga fler lägenheter utan fönster.
Även den framprovocerade krönika som du nu läser kan därmed delvis bidra till Timbros syften. Jag ber på förhand om ursäkt för detta.
Jag fattar förvisso vad Timbro håller på med, rent metodmässigt. En gång i tiden har jag till och med (för en norsk publik) skrivit en liten pamflett om just detta; den svenska högerns framgångsrika arbete med att erövra problemformuleringsprivilegiet. Det handlar bland annat om att slänga in orimliga ståndpunkter i debatten, för att tämligen långtgående förslag från den politiska högern därpå ska kunna uppfattas som lösningsorienterade och balanserade. Ramarna för debatten kan förskjutas genom att Timbro, som man själva nöjt kunde lyfta fram vid 20-årsjubileet 1998, förmår “upprepa sin kritik som en drucken papegoja”.
Dagordningsmakt byggs genom att få andra att diskutera det man vill – och tränga ut sådant man helst vill undvika uppmärksamhet kring. Även den framprovocerade krönika som du nu läser kan därmed delvis bidra till Timbros syften. Jag ber på förhand om ursäkt för detta.
Men likväl. Det är värt att fundera lite kring det stora och växande timbroitiska intresset för absurda in- och utfall i bostadspolitiska frågor.
En viktig faktor är att det finns ekonomiska värden här som de kapitalägande klasserna suktar efter. Det förklarar den starka entusiasmen hos marknadsevangelistiska legodebattörer för utförsäljning av allmännyttans bestånd och för införande av marknadshyror. Det förhandlade systemet för hyressättning sätter en viss begränsning för den som råkar vara i besittning av detta säregna, till sin natur begränsade och fastlåsta kapital, att maximera sin profit. Det är historiskt uppenbart att ett system som tillåter en mer obegränsad kommersiell exploatering av människors grundläggande behov av boende, inte leder till att det byggs fler funktionella bostäder.
Den rimligaste lösningen på de konkreta problemen på den svenska bostadsmarknaden idag är att det offentliga, primärt genom staten, återigen investerar i byggande av fler bostäder till rimlig kostnad. Detta kräver en bred åtgärdspalett och en övergripande planering, utifrån en politisk prioritering och viljeinriktning.
Förslagen om att istället forcera framtagandet av bostäder som ger somliga sämre och farligare livsförhållanden behöver, utöver viljan att avstyra nödvändiga offentliga investeringar, också förstås som en del av en samhällsvision. I denna syn på bostadsbeståndets utveckling finns implicit en förnimmelse av förändrade sociala relationer.
Detta är en typ av ekonomi där den som utför tjänsterna har mycket svårt att marknadsmässigt kunna konsumera dem.
De människor som är tänkta att bo i de köks- och fönsterlösa bostäderna må fantasifullt skisseras som nomadiserande typer som i ett slags kronisk entreprenöriell iver investerar sig fram i livet med sådana temporära försakelser. I verkligheten pekar sådana byggnormer tillbaka mot ett klassamhälle där breda skikt av arbetande alltmer reduceras till underbetalda tjänsteleverantörer. Det är en ekonomisk dynamik som både förutsätter och genererar stora sociala skillnader. Detta är en typ av ekonomi där den som utför tjänsterna har mycket svårt att marknadsmässigt kunna konsumera dem.
Det här är nu inte en samhällsvision med kreativ verkshöjd. Vi har naturligtvis redan sådana tendenser på vår arbetsmarknad, med medföljande implikationer för vissa gruppers boende. De – inte sällan pappers- och/eller kontraktslösa – som livnär sig på app-drivna påhugg eller befinner sig längst ut i skumma kedjor av underleverantörer, riskerar redan idag i högre utsträckning att pressas in i otjänliga och hyperexploaterande boendearrangemang.
Den timbroitiska tanken om en “reformerad” bostadsmarknad slungar sig fram längs dessa linjer. Den är inbäddad i en bredare samhällsvision där varje form av välfärd som inte behöver inhandlas på en marknad utgör en skymf mot tingens naturliga ordning. Att någon som har en låg inkomst skulle kunna trivas som människa och samhällsmedborgare i sin bostad – kanske till och med i den omedelbara närheten av köks- och fönsterägande samhällsklasser – blir i det ljuset inte ett tecken på civilisatoriskt framsteg, utan en indikation på felaktig och omoralisk resursallokering.
Bostadsförsörjning är och förblir dock ett mänskligt behov och ett samhälleligt ansvar. Man kan politiskt välja att undvika att ta det ansvaret. Men det är också ett val, med djupgående samhälleliga implikationer.