I boken ”Ghost Work” (2019) av antropologen Mary L. Gray och datavetaren Siddharth Suri, beskrivs hur massor av saker som ”det finns en app för” och som till synes sköts av automatiserade system, i avgörande delar är beroende av repetitivt mänskligt arbete. Ett exempel är hur algoritmer lär sig identifiera olika typer av bilder, som att veta att här är nog en katt. Svaret är att det sitter (eller snarare har suttit) folk som matar dem med exempel. Enorma mängder liknande arbete ligger också bakom sådant som autotextning av videoklipp, rensning av spam, hot och porr från populära sajter, eller uppdatering av olika gps-tjänster.
Plattformar som Amazons ”MTurk” låter företag lägga ut jobb som det gäller att hugga på. Runt om i världen sitter människor beredda att vada igenom mer eller mindre kortfattade beställningar och hinna före andra. De blir i denna process på många sätt mer beroende av plattformen och dess avhumaniserande algoritmer än vad en anställd är av arbetsgivaren, men utan att få tillgång till vare sig försäkringsskydd, arbetsgemenskap eller feedback.
Miljontals människor runt om i världen arbetar under sådana förhållanden. I ”Ghost Work” får vi följa några av dem i USA respektive Indien. Visserligen är det troligt att vi i egenskap av surfande konsumenter har kommit i åtnjutande av frukterna av deras arbete här hemma. Men nog är det långt därifrån till svensk arbetsmarknad?
Nybergs bok synliggör en del av det mänskliga arbete som döljs under de tjattrande klassernas käcka framtidslingo.
En exceptionellt god beskrivning av hur och varför det inte är så, ges i Mikael Nybergs nya bok ”Kapitalets automatik – Mänskliga robotar och systematisk dumhet”. Inom vissa branscher (taxi, utkörning av mat) och bland vissa grupper av strukturellt förfördelade (ofta kopplat till migrationsstatus) har de ”innovationer” som vrider arbetarnas trygghet och värdighet hundra år tillbaka i tiden, redan slagit igenom. Och även där det finns kollektivavtalade anställningsförhållanden, pågår på många håll en urholkning av arbetets innehåll och autonomi, sett från de arbetandes sida. Andelen av arbetskraften som utför repetitiva, monotona rörelser har ökat de senaste decennierna. Likaså den andel som jobbar under stor stress och med små möjligheter att kontrollera tempo och upplägg – tillfälligtvis en väldokumenterad väg till ohälsa, kostsam för individ och samhälle.
Nybergs bok synliggör en del av det mänskliga arbete som döljs under de tjattrande klassernas käcka framtidslingo. Samtidigt har boken den stora förtjänsten att gång på gång visa hur samhällsekonomiskt ineffektiv, ja rent ut sagt korkad, mycket av utvecklingen är. När arbetet delas upp i moment som ska göra den arbetande utbytbar och lättkontrollerad, försvinner kreativitet och tyst kunskap som kan vara helt nödvändig för att få det att funka och bli bra. Resultatet kan bli allt från tågväxlar som inte repareras, till havererad sophämtning, till världens dyraste sjukhus där fantastiska konsultarvoden prioriteras före omklädningsrum för läkare och sjuksköterskor. Examen och eget kontor ger inte immunitet mot den systematiska dumheten.
Välfungerande socialförsäkringar och starka fackförbund är både civilisatoriska motståndshandlingar och språngbrädor till smartare, mänskligare sätt att organisera vår gemensamma tid på jorden.
I grunden handlar detta om att kapitalets ensidiga ackumulationslogik krockar med det mänskliga arbetets kollaborativa, samhälleliga karaktär. Ur detta föds också impulser till motstånd. Spökarbetarna organiserar egna nätforum för att varna varandra för usla gig, dela med sig av kunskaper som gör arbetet mer effektivt, hitta arbetskamrater där ingen gemensam arbetsplats finns. Och inte bara i Indien. Nyligen var det gigjobbaande cykelbud i Oslo som organiserade sig till kollektivavtal. De fick börja med att skapa ett eget forum för att mänskliggöra sig inför varandra, innan de kunde börja skissera handlingsvägar.
Det finns dock inget skäl att romantisera behovet av att börja om från början. Ibland måste man. Men det gäller också att kunna slå vakt det som tidigare vunnits, för att kunna bygga vidare därifrån. Det begränsade skydd som las ger mot arbetsgivarens godtycke, är viktigare för ett kreativt och inkluderande arbetsliv än alla buzzwords om flexibilitet och entreprenörskap som kan produceras under en hel Almedalsvecka. Välfungerande socialförsäkringar och starka fackförbund är både civilisatoriska motståndshandlingar och språngbrädor till smartare, mänskligare sätt att organisera vår gemensamma tid på jorden. För i slutändan är det uppenbart att ett samhälle byggt på kapitalistiska marknadsrelationer kan låta som en bra idé, men inte är något som fungerar i praktiken.