2020, alltså! Ett nytt årtionde. Nya attityder. En av årets första debatter följer på en artikel i Dagens nyheter om att kraven på specialkost i grundskolan har ökat, exploderat är ordet en kostchef använder. Kanske visar den på att tiotalets stora attitydförändring var vår inställning att välfärd inte längre är något en medborgare tar del av, utan något en kund köper. Precis som Leif Östling, dåvarande ordförande i Svenskt Näringsliv, satte ord på när han försvarade sitt skatteupplägg på Malta med orden ”Vad fan får jag?!”. Ett årtionde av institutionaliserad bortskämdhet.
Som 17-åring for jag till London som au pair. Två barn, sex och åtta år, skulle jag ta hand om jämte hushållsarbete. Barnen var förvånansvärt hjälplösa. De klarade inte uppgifter jag var van vid att svenska barn kunde vid samma ålder. Nå, snart hade jag lärt dem att till exempel hänga av sig i hallen när vi kom från skolan, ställa skorna på skohyllan, tvätta händerna, servera sig själva av mellanmål och äta vid bordet tillsammans med mig hellre än att slänga jackan på golvet och få en tallrik mat framför teven.
Att förvänta sig uppassning, bete sig nedlåtande eller bortskämt – jag antar att det är ett slags ”fake it till you make it”?
Framgång! Tänkte jag och meddelade mamman som verkade irriterad och sa ”det är ju därför du är här”. För att passa upp på dem? Ja, tydligen. En kulturkrock som hette duga. För mig var au pair ett sätt att öva engelska och lära känna brittisk kultur. För dem, en familj av lägre medelklass med överklassambitioner, ett sätt att få billigt tjänstefolk. När jag slutade i familjen och började arbeta som servitris kunde gästerna vara nedlåtande. Ännu en kulturkrock, servitris sågs som ett andra klassens jobb? Själv tyckte jag det var hederligt arbete.
Att förvänta sig uppassning, bete sig nedlåtande eller bortskämt – jag antar att det är ett slags ”fake it till you make it”? Om man förväntar sig att passas upp eller kan köpa sig till det, är det ett tecken på att man förtjänar det?
Inställningen är motsatsen till hur jag fostrades, i en tid där både Luther och jantelag var normer; att inte kunna ta hand om sig själv, göra rätt för sig, var ett svaghetstecken. Pappa stänkte av misstag en gång ner en dam när han körde bilen i en regnpöl, han stannade och insisterade på att betala för kemtvätt. För mina föräldrar är att hålla efter sig i tvättstuga, soprum, i all offentlighet, ett heligt arbete. Till varje pris behövde man bära sin egen tyngd, inte ligga samhället till last som det hette. Baksidan var att folk hellre dog än gick till doktorn, att söka hjälp var skamligt.
Min tid är viktig, det är ett argument jag hör från medelklass när till exempel subventionerade hushållstjänster diskuteras. Viktigare än andras?
RUT-tjänster – institutionalserad bortskämdhet?
Foto Fredrik Sandberg / SCANPIX
Min tid är viktig, det är ett argument jag hör från medelklass när till exempel subventionerade hushållstjänster diskuteras. Viktigare än andras?
Mest märks kanske kundattityden i skolan. Föräldrar förr kom sällan på tanken att ha pretentioner för skolundervisning men idag ser föräldrar skolan som en tjänst, där en individualiserad plan som upptäcker och stärker deras barns begåvningar ska utarbetas. Inte bara medelklassen utan alla socioekonomiska grupper tycks ha ökat sina krav.
Kostnader för asylboenden är onödigt höga, i en diskussion föreslog jag att staten skulle driva boenden och flyktingarna städa och laga mat åt sig. Jag anklagades för diskriminering, flyktingar ansågs för traumatiserade för att ta hand om hushållsarbete. Så är det ibland, men utgångspunkten måste vara att det är friska vuxnas plikt att ta hand om sig själva.
I en diskussion föreslog jag att staten skulle driva boenden och flyktingarna städa och laga mat åt sig. Jag anklagades för diskriminering.
För annars får någon annan göra det. Ingen ska skämmas över att ta del av vår gemensamma välfärd men den kan inte vara till för att curla människor.
I princip alla skolmatsalar serverar ett alternativ till dagens rätt och det finns nästan alltid vegetarisk mat, av läkare verifierade allergier är det enda man bör få specialkost för. Säkert hade också barn och föräldrar förr önskningar om skolmaten men man satte gränser för sig, somligt är inget man kan belasta det gemensamma med – en bra attityd.