Hollywoodfilmerna vimlar av dem. Jag tänker på den råbarkade chefen. I roller som president Frank Underwood i House of Cards, finansbossen Gordon Gekko i Wall Street eller Sigourney Weaver i rollen som Katherine Parker i Working Girl – chefen som aldrig ger beröm åt duktiga medarbetare utan i stället snor deras idéer – ser vi just dessa hårdföra typer vars auktoritära ledarskap ibland setts som förebild.
Framför allt är de inte speciellt snälla och tyvärr existerar de även utanför filmduken.
Men trots att vi år 2018 har ledare som Trump och Putin i världspolitiken borde denna diktatoriska stil vara ute. Åtminstone om vi lyssnar på forskning, företag och framgång. Det snälla ledarskapet lönar sig. Detta hyggliga chefskap kallas för ”the survival of the kindest” av forskare vid Berkeley-universitet i Kalifornien. Amy Cuddy verksam vid Harvard Business School betonar likaså att värme hos chefer ger medgång något som bekräftas av annan modern organisationsforskning som exempelvis Emma Seppäläs vid Stanford Universitetet sammanställt.
Och när företaget Google beslöt att studera 180 arbetsteam över hela världen för att finns nyckeln till framgång fann de en gemensam nämnare för sina mest produktiva och kreativa grupper. Just det snällhet.
Vänlighet lönar sig – däremot inte att vända andra kinden till
Men det finns en gräns mellan att vara uppmuntrande och att vara naiv. Den amerikanske psykologiprofessorn Adam Grant betonar just detta. Vikten av att bry sig om andra, utan att samtidigt glömma bort sig själv.
Statsvetaren Robert Axelrod, som bygger sin forskning på spelteori, håller med om att vänlighet lönar sig – däremot inte att vända andra kinden till.
För ett gott chefskap och långvariga relationer kräver i längden en ömsesidighet. Axelrod skriver: ”I en värld av smarta egoister lönar det sig att visa vänlighet, inte programmatisk egoism, för den som vill främja sina egna intressen.”
Men han varnar också för att en ensam, samarbetsinriktad spelare med goda intentioner aldrig kommer att kunna förändra en miljö genomsyrad av elaka spelare med ”avhoppsförväntan”. En sådan person dukar under och tvingas själv in i en spiral av ständiga avhopp.
För konsten är att vara snäll, men inte dumsnäll.