För de flesta som läser den här krönikan förefaller det nog orimligt att behöva klaga, eller till och med strejka, för att få ta kisspaus på jobbet. Detta är dock verkligheten för Stockholms bussförare, som till och med har tagit till konfliktåtgärder en gång för att i sitt avtal precisera rätten till tio minuters vila varje 2,5 timme.
Men även denna självklara rättighet pressas i dag i den upphandlade kollektivtrafiken. Om detta, och mycket annat, kunde en rad fackligt aktiva inom Kommunal (buss), Seko (spårbunden trafik) och Transport (färdtjänst, väktare) vittna på en hearing i Landstingshuset i Stockholm nyligen.
Sakkunskap och systemkompetens försvinner
Av de tio minuter som chaufförerna har avtalad paus utanför bussen, kan upp till två minuter åt varje håll gå till att komma till ett rastrum. Uppsplittringen på olika operatörer inom kollektivtrafiken har gjort att det inte alltid går att använda närmast befintliga rastrum. Uppsplittringen gör också att anställda inom olika delar av trafiken inte har information om problem som fortplantar sig genom systemet – med egen och trafikanters frustration som följd. Färdtjänstförare vittnar om hur det smärtar i hjärtat när avtalens ”effektiviserande” upplägg går ut över den egna önskan att erbjuda mänsklig och yrkesmässig service till personer med hjälpbehov.
Upphandlingsförfarandet leder dels till pressade tidsscheman, dels till att sakkunskap och systemkompetens försvinner från arbetsgivarna och motas ut från arbetsstyrkan. Utan tid för att hantera små avvikelser uppstår hälsovådlig stress och nedbrytande konflikter. Återhämtning, reflektion och god service sätts på undantag – mot de arbetandes vilja. Scheman som ser smarta ut i en dator kan innebära att arbetare måste färdas kors och tvärs över länet – dyra konsulter blir lyssnade på i stället för de som kan jobbet.
Att driva trafik på pendeltåg, stadsbussar eller linjebåtar kräver specifik kunskap som byggs upp över tid i en gemensam organisation
Att driva trafik på pendeltåg, stadsbussar eller linjebåtar kräver specifik kunskap som byggs upp över tid i en gemensam organisation. De återkommande upphandlingarna innebär att arbetsgivare utan den kunskapen kan ta över. Fokus på pris innebär samtidigt att det blir svårare för operatörer som sköter relationen till sina anställda väl, att vinna kontrakten.
Allt detta medför naturligtvis stora samhällsekonomiska kostnader. Vad aggressiv pseudomarknadisering av viktiga samhällstjänster har gjort, är att osynliggöra dessa kostnader. En betydande del av kostnaderna betalas av de arbetandes kroppar och psyken; genom förkortade arbetsliv och därmed sämre pensioner. En del av det faller tillbaka ekonomiskt på oss alla – inte minst genom just landstinget, men på ett annat konto, det för sjukvården.
Den här utarmningen underlättas av att de som pressas först och mest, återfinns i arbetaryrken.
Den långsiktiga effekten går djupare än så. Incitamenten att genomföra innovationer som gör tjänsterna bättre snävas från arbetsgivarens sida in till det som kan ge möjligheten att lägga ett billigare bud. Den tysta kunskap som ackumuleras och drivkraften att det är viktigt att göra ett gott jobb tillsammans med andra, som hedrar andra värden än att ge närmaste mellanchef bättre ekonomiskt resultat, förfuskas.
Den här utarmningen av vår gemensamma sektor underlättas av att de som pressas först och mest, återfinns i arbetaryrken. I vår arbetslivsstruktur förväntas de – i motsättning till chefer och högre tjänstemän – inte behöva några inspirationsresor för att ”tänka utanför boxen”, eller spela golf för att nätverka med andra kollegor. De premieras snarare för att skjuta upp såväl tänkande som kissande till obetald arbetstid. Men marknadisering och enögd ”New Public Management” angriper i dag också innehållet i många tjänstemannayrken.
Men marknadisering och enögd ”New Public Management” angriper i dag också innehållet i många tjänstemannayrken.
Det här är dyrt och dåligt för oss som medborgare i ett modernt samhälle. Det är hög tid att vända den utvecklingen: Ta tillbaka den demokratiska kontrollen över därmed ansvaret för våra gemensamma tjänster, sluta leka affär med det som är skapat för att tjäna medborgerliga behov, låta dem som gör och kan jobbet få bestämma mer än kringresande konsulter.