Min dotter har precis fyllt två månader och jag är redan nervös inför hennes skolgång. Jag har förklarat för min sambo att han måste ta alla föräldramöten eftersom risken är för stor att jag förvandlas till den sortens demonförälder som uppenbarar sig för lärare under deras sömnparalyser.
Hon har precis lärt sig att le. När hon ligger bredvid mig och jollrar med ett brett smil kan jag se in i hennes ögon och inse att här ligger en liten, liten människa som aldrig kommer göra ett enda fel i hela sitt liv. Hon är en ängel. Ett litet helgon. Påstår någon, som till exempel en mellanstadielärare, något annat står hen och blåljuger.
Jag hoppas att min insikt om min egen irrationalitet ska hinna ta udden av den innan det är dags för första klass. Lärare har redan huvudvärk så det räcker.
Jag minns min egen grundskolegång som full av våld
Våldet i skolan, specifikt mot lärare, har tydligen eskalerat. Anmälningarna till Arbetsmiljöverket har slagit rekord. Till DN förklarar skyddsombud, fackliga, rektorer och lärare att det beror på både minskade resurser, svårigheten att få tag i personal och på att kraven på eleverna helt enkelt ökat. Mer saker mäts, fler prov skrivs. Elever som skulle må bäst av små grupper får inte tillgång till sådana.
Jag minns min egen grundskolegång som full av våld, så pass att jag kanske egentligen borde vara mer orolig för min dotter än för hennes lärare. Men så som man känner sig själv känner man andra. Jag överlevde ju, så då gör hon nog det också.
Däremot hade jag lärare som inte klarade sig. Många slutade. Andra bröt ihop inför helklass. En lärare på mitt högstadium blev ökänd efter att ha nått sin absoluta gräns och kastat ut en av sina elever genom fönstret. Eleven i fråga var en av skolans värsta mobbare så några större sympatier från sina klasskamrater fick han inte. Läraren blev oavsett vilket av med jobbet. Ingen företagshälsovård i världen tycker att kast-med-liten-jävel är en rimlig del av någon rehabplan.
Jag läser Sveriges Lärares rådgivning till skolpersonal som blir utsatta för hot eller våld på arbetsplatsen. ”Polisanmäl om du blir utsatt för hot eller våld. Det som är oacceptabelt i samhället är också oacceptabelt i förskolan och skolan”.
Skolvärlden har alltid täckt över allt från trakasserier och misshandel till sexuella övergrepp under begreppet mobbing.
Ännu en gång: så som man känner sig själv känner man andra, och så som jag känner min egen skolgång är knappt ett ord av det där sista sant. Det ser mer ut som en manifestering än en sanning, en dröm om att våldet i skolan ska vara oacceptabelt på samma sätt som det är över allt annars.
Så har det nog aldrig varit. Skolvärlden har alltid täckt över allt från trakasserier och misshandel till sexuella övergrepp under begreppet mobbing. Om sådant är normaliserat och accepterat bland eleverna är det inte oväntat att det också spiller över på personalen.
Det är också typiskt kvinnodominerade arbetsplatser. Vård och omsorg är en annan sektor där våldet tillåtits bli vardag. Naturligtvis inte av personalen själva, utan av beslutsfattare och samhället runtomkring. Ingen förväntas kunna bära så tungt som välfärdens ryggradsarbetare.
Min sambo, som råkar vara mellanstadielärare, pratar om resursbrist och elever med halva språk. De är så färgade av engelskan i sina telefoners algoritmer att de har svårt att göra sig fullt förstådda. Kommunikationsmissar leder till gräl. Frustration leder ibland till slag.
Han har också förklarat att han i egenskap av just lärare har rätt att slippa föräldramöten utanför sin egen arbetstid.
Här någonstans har jag och min sambo alltså grävt våra aktuella skyttegravar. I ingemanslandet mellan oss ligger vår dotters framtida lärare och får migrän bara av vibrationerna vi skickar in i framtiden.


