Bilden av informationssamhällets vinnare har länge haft tydliga likheter med en ung Bill Gates. Den smarte nörden med stora glasögon och måttligt intresse för mode. Den ekonomiska avkastningen på att vara smart – och högutbildad – ökade också under lång tid på båda sidorna av Atlanten (och sannolikt även på andra håll). Något ser dock ut att ha hänt med denna långlivade trend och brytpunkten verkar ha inträffat runt år 2000.
Allra bäst har utvecklingen varit för jobb som kräver både intelligens och social kapacitet
Som så ofta är fallet uppmärksammades förändringen först i USA där forskare visat att efterfrågan på högutbildade personer med höga kognitiva förmågor vände ner i samband med att IT-bubblan sprack. Denna minskade efterfrågan verkar inte ha varit ett tillfälligt konjunkturfenomen utan nedgången har fortsatt. Högutbildade har därför i allt högre utsträckning fått söka sig till enklare jobb där de ersatt mindre välutbildade som i sin tur fått söka sig till ännu enklare jobb.
Utvecklingen har bekräftats av andra studier som dessutom nyanserat bilden genom att dokumentera att avkastningen på så kallade sociala förmågor ökat kraftigt. Allra bäst har utvecklingen varit för jobb som kräver både intelligens och social kapacitet. Exakt vad utvecklingen beror på är inte klarlagt men en tänkbar förklaring är att ett alltmer specialiserat arbetsliv ställer höga krav på förmågan att samarbeta, inte minst då kring avancerad problemlösning.
När en likartad utveckling sker parallellt i USA och i Sverige finns det anledning att tro att det är något fundamentalt som pågår
Med hjälp av data på både sociala och kognitiva förmågor målar en färsk svensk studie upp en liknande bild: medan värdet av att vara smart om något har minskat så har värdet av att ha goda sociala förmågor ökat. Inte minst verkar dessa förmågor ha blivit allt viktigare för chefspositioner och arbetsuppgifter som också ställer krav på abstrakt tänkande.
När en likartad utveckling sker parallellt i USA och i Sverige finns det anledning att tro att det är något fundamentalt som pågår och inte något som kan hänföras till nationella tillfälligheter. Det har länge spekulerats i hur arbetsmarknaden kommer att förändras av den tilltagande automatiseringen och en möjlighet är att den renodlade nördens storhetstid redan är över. I stället är hipstereran över oss där den som förenar smala specialkunskaper med en skön attityd och samarbetsförmåga står som vinnare.
En viktig fråga är såklart hur utbildningsväsendet ska möta utvecklingen, men frågan är egentligen inte ny. Att utbildning syftar till kunskap och socialisering har länge präglat läroplaner både i Sverige och andra länder, om än i olika utsträckning. Sannolikt finns också någon grad av motsättning mellan dessa breda mål; det vore osannolikt om det pedagogiska förhållningssätt som bäst bygger kognitiva förmågor också är det som bäst bygger genuina sociala färdigheter. Exakt hur målen ska balanseras är inte självklart men en sak är säker: frågan är alldeles för viktig för att reduceras till slagord om antingen progressivt flum eller traditionell korvstoppning. Allt tyder på att vi behöver både ock.