Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
Moderaternas vårbudget – skräckfylld läsning Moderaternas partiledare Ulf Kristersson presenterade partiets vårbudgetmotion på en pressträff i Riksdagen den 2 maj. Foto: Anders Wiklund / TT

Krönika Moderaternas vårbudget – skräckfylld läsning

Krönika Förskole-egalitarism och FN-dagsfirande har gjort det svårt för Moderaterna att sälja in att klasskillnader är sköna och att utbölingar ska veta hut. Nu prövar man nya retoriska knep, menar Ali Esbati (V).
14 Maj 2018

Stephen King förklarar någonstans att det finns tre nivåer av skräck. Den första är äcklet, typ blod och slem. Den andra det onaturliga, typ spindlar stora som björnar. Det mest skrämmande, är dock det som får en att tvivla på sina sinnen. Typ, att någon har varit hemma hos dig och bytt ut allt mot exakta kopior, exemplifierar han.

”Sveriges ekonomi är stark. Trots det finns en rad problem som inte minskar utan som växer”. En helt rimlig utsaga. Men, den inleder moderaternas senaste vårbudgetmotion. Och sedan blir allt märkligt. Det visar sig nämligen, att det är just det som gör Sveriges ekonomi stark som moderaterna vill montera ned. Och det är de problem som växer som man vill mata med budgetär dunderhonung.

När arbetslösheten sjunker och större andel av befolkningen arbetar i Sverige än i något annat EU-land, vill Moderaterna istället satsa på att göra Sverige mer likt fattigare länder, genom att lagstifta fram lägre löner och subventionera in fler i lågproduktiva sektorer. När arbetsmarknadens parter kommit överens om en modell för att sänka lönekostnaderna för personer som har svårt att komma in, underkänns detta av Moderaterna, till förmån för en lösning som garanterar fler arbetande fattiga.

Bostadsbyggandet har varit eftersatt under decennier. Detta vill Moderaterna åtgärda genom att avskaffa de byggsubventioner som bidragit till att de senaste åren öka takten i byggandet. De väldokumenterade problem som segregation och det ”fria” skolvalet har gett upphov till, vill Moderaterna möta genom att ”utveckla valfriheten” samt ”omprioritera”, alltså avskaffa, det särskilda socioekonomiska stödet som ska utjämna lite av skillnaderna i förutsättningar.

I grunden handlar detta, i likhet med mycket annan samtida högerpolitik, om att hantera en arkaisk efterfrågan på hierarki och samhällsordning.

Allt detta blir ju lätt surrealistiskt. Men för att tända lampan och skaka av sig overklighetskänslan, behöver man förstå M-förslagen bortom de nedskrivna orden.

I grunden handlar detta, i likhet med mycket annan samtida högerpolitik, om att hantera en arkaisk efterfrågan på hierarki och samhällsordning. Demokratins genombrott och de moderna välfärdssamhällenas framväxt har gjort det svårare att sälja in det eviga och sköna med kännbara klasskillnader och med att utbölingar och mindre bemedlade ska veta hut – till och med till sitt eget, av förskole-egalitarism och FN-dagsfirande anfrätta överjag. Ur denna motsättning föds innovativa tankepiruetter.

Då kan man till exempel komma på ett ”bidragstak”. Visserligen behöver ”den exakta utformningen utredas”, men det ska i alla fall sätta åt den privilegierade grupp som består av ”personer som har etableringsersättning eller försörjningsstöd av arbetsmarknadsskäl”, det vill säga saknar ekonomiska marginaler samt arbete. Dessa, särskilt familjer med många barn, ska ges ”drivkrafter”, genom att bli ännu fattigare. Förvirrande – om man inte inser att det handlar om den feelgood-effekt som är tänkt att skapas hos den som med säkerhet vet att hon inte kommer att drabbas.

Samma centrala funktion återfinns i beskrivningen av skattepolitiken som utformad för att ”det ska löna sig att anstränga sig”, samtidigt som man vill trycka ned lönerna i de mest ansträngande yrkesgrupperna. Den som redan tjänar mycket ska erbjudas en inre bekräftelse på att detta beror på en myckenhet av ansträngning.

Att upprätthålla detta ideologiska bländverk i en tid då Gud och ärvda titlar spelar en avtagande roll, kräver andra instrument. Nationalekonomiska antaganden är ett starkt medel nuförtiden. Så också i M-motionen, där man bland annat kan se en graf över den imaginära storheten ”jämviktsarbetslöshet”, som i kontrast mot faktisk arbetslöshet visar sig ha ökat. En stark tro på sådana begrepp kan i bästa fall trumfa bristen på stöd i fakta och statistik för den egna politiken/skapelseberättelsen.

Jag vet inte vad Stephen King skulle säga om Moderaternas ekonomiska politik. Men det är rationellt för de flesta att vara mer rädd för den, än för att högre skatter skulle leda till att grannen slutade jobba och började festa loss på sjukpenning och försörjningsstöd.

14 Maj 2018
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

News
De viktigaste nyheterna en gång i veckan
Copyright © Arbetsvärlden 2017 | Linnégatan 14
114 94 Stockholm
Telefon 08-782 93 12 | red@arbetsvarlden.se
Ansvarig utgivare: Mikael Feldbaum
Arbetsvärlden ges ut av Tjänstemännens
Centralorganisation, TCO.