4-åringen kom hem till radhuset i Oxford med en ny teckning. Det var blommor och ljus. Hon frågade om jag såg vad hon ritat. Jag drog till med ”ett födelsedagskalas” kanske. ”Nej” suckade hon hopplöst. ”Det är ju indiska kompisarnas ljusparty”.
Jag googlade. Efter några minuters läsning hade jag bildat mig själv om diwali den ljusfest som bland annat hinduer, buddhister och sikher firar. Sedan fick jag samma kväll upp en video i mitt flöde på Facebook, där Sadiq Khan borgmästaren i London önskade alla som uppmärksammade diwali en önskan om att det goda besegrar det onda.
Lärarna integrerade varje år minst fem nya barn per klass som inte pratade engelska alls.
På döttrarnas brittiska statliga kristna skola kopplad till den lokala kyrkan var det 40 till 50 nationaliteter bland barnen. Lärarna integrerade varje år minst fem nya barn per klass som inte pratade engelska alls. Både flyktingbarn från Mellanösterns krigshärdar till barn från typisk brittisk arbetarklass och ungar till professorer på akademiska universitetsutbyten gick till samma klassrum.
Världsreligionernas symboler samlades på en gigantisk mosaik som samsades med affischer om att familjer kan se olika ut, som hämtade ur en RFSL-pamflett. Rektorn förkunnade på de veckovisa samlingarna i gympasalen vikten av att vara stolt över sin tradition, men också att vara nyfiken inför andras kultur, historia och bakgrund.
Godhetssignalering, multikulturellt flum, kosmopolitiskt tjafs och PK-liberalism skulle detta kanske kunna heta i en svensk debatt, där politiker har sina årliga utspel mot ”helgskinka”, människor rasar mot att julmustfamiljen har utökats med ännu en ny smak Vintermust (vet dessa personer om att det nu också finns Chanukkamust från Roslagen?) eller att något företag önskar sina anställda en härlig ledighet istället för ett klassiskt God Jul. Eller den allvarliga och farliga högerpopulismen som talar om en avgörande slutstrid mellan ”värdekonservativa patrioter” och ”kosmopolitiska kulturradikaler”.
Personer som aldrig någonsin engagerat sig för den lilla ortens Luciafirande ilsknar till när den läggs ner för att för få bybor anmält sig som funktionärer.
Blott Sverige svenska juldebatter har. Men vad hände egentligen med det gamla svenska uttrycket ”sköt dig själv och skit i andra”?
Personer som aldrig någonsin engagerat sig för den lilla ortens Luciafirande ilsknar till när den läggs ner för att för få bybor anmält sig som funktionärer. Människor som aldrig sätter sin fot i kyrkan frivilligt, rasar indignerat när en präst genomför julhelgspredikning med en inbjuden imam. Individer som klagar över invandrares ovilja att följa landets traditioner, men aldrig skulle komma på tanken att bjuda in någon över hemmets tröskel för att berätta om allt det fina med Sverige som gör vårt land fantastiskt.
Vissa av oss är traditionalister när det kommer till högtider. Ritualer ska följas steg för steg, rutiner binder oss samman och symboler håller ihop en familj. Detta är viktigt och ger både trygghet bakåt och blick mot framtid. Det är så många utsatta minoriteter som överlevt genom historien. Genom att hålla ihop och bilda de unga.
Somliga, som jag själv, mixar hejvilt jul och chanukka, polskt, svenskt, ukrainskt, västerbottniskt, vegetariskt på julbordet, kyrkobesök eller julkonsert beroende på situationen.
Andra av oss har aldrig fäst särdeles mycket vikt vid traditioner alls och det är helt okej det med. Somliga, som jag själv, mixar hejvilt jul och chanukka, polskt, svenskt, ukrainskt, västerbottniskt, vegetariskt på julbordet, kyrkobesök eller julkonsert beroende på situationen. Endast Karl-Bertil Jonssons julafton på SVT och att varje paket under granen öppnas stillsamt ett i taget är heligt och en oruckbar tradition.
De flesta av oss är varken ”någonstansare” eller ”varsomhelstare” utan kan känna rötter och trygghet på flera platser i livet. Men kanske kan vi lära oss något av kosmopoliter som förespråkar en slags världsmedborgaranda. Att möta varje människa med öppenhet och respekt.
Den som är trygg i sig själv har lättare att sig till andra individers traditioner. För den som tillhör en minoritet i ett land känns det extra högtidligt när landets statsminister lägger ut en hälsning i sociala medier på en högtidsdag oavsett om hen önskar glad chanukka, jul eller uppmärksammar diwali.
Det respektfulla gesten kostar så lite, men betyder så mycket.