Springandes mot bilen stressigt svettandes flämtade jag fram adressen till taxichauffören på flygplatsen: ”Avenue de Cortenbergh 100”. Inga hälsningsfraser eller leenden. Flyget var kraftigt försenat och det fanns ingen tid att hinna in till mötet om jag tog tåget. Den belgiske taxichauffören tittade på mig kolugnt och sa: ”Nu börjar vi om från början. Godmorgon! Hur har din dag varit?”. Jag skämdes som en hund detta ögonblick i höstas. Resten av taxiresan satt jag knäpptyst och begrundade min brist på artighet.
Just artighet eller avsaknaden av densamma är ett evigt samtalsämne. Det finns inget som upprör höggravida kvinnor så mycket som när ingen reser sig på bussen. Få saker får oss att skämmas som föräldrar som när telningarna nonchalant inte tackar tillräckligt för släktingarnas födelsedagspresenter. Stockholmarnas uppfattade snorkighet i tunnelbanan, de infödda storstadsbornas frustration när utsocknes inte fattat den sociala koden att inte stå i bredd i rulltrappor eller debatten kring hur vi lämpligast hälsar artigt på arbetsplatsen. Beteenden som vi själva upplever som oartiga gör att vi inte känner oss respekterade och försvårar gemenskapen mellan människor.
Storbritannien, landet som historiskt satt standarden för den globala artigheten
Just synen på artighet i sociala relationer på arbetsmarknaden, i familjen och skolan spelar större roll än vad vi tror. För med artighet kommer vi långt och det börjar tidigt. Professor Andrea Hussong vid Department of Psychology and Neuroscience, vid University of North Carolina, har studerat hur barn lär sig att vara artiga och visa tacksamhet. Även om de små inte alltid förstår innebörden skapar det bättre relationer längre fram i livet. ”Att lära sig artighet är som att lära sig alfabetet”, skriver Hussong.
Jag minns en händelse för tio år sedan då jag besökte Angola. Vi fick träffa fiskare som i tonåren lärt sig yrket genom ett svenskt biståndsprojekt. Många kom från trasiga hem, hade växt upp fattigt utan föräldrar och fick nu möjlighet till utbildning och försörjning. Men jag minns tydligast en man som betonade att det viktigaste för hans affärsverksamhet var hur han lärt sig att vara artig. Den som har minst hemifrån vinner mest på tidiga goda vanor.
Nu boendes i Storbritannien, landet som historiskt satt standarden för den globala artigheten, blir jag påmind om detta. De första orden på engelska som fastnade hos 4-åringen i skolan var ”please”, sorry” och ”thank you”. Jag biter mig själv i tungan när jag av automatik tilltalar barnens lärare vid förnamn och inte det brittiskt korrekta Mr eller Mrs. Jag blir brydd när jag i jobbsammanhang på svenskt manér uppfattat mig som kortfattat koncis och föredömligt tydlig – men ändå positivt vänlig – i ett mailsvar och någon häpet undrar om jag är upprörd. Jag finner mig själv ibland överkonsumerandes strössla med artighetsfraser som Madame och Sir i snabbköpet, på tåget eller i brevkorrespondens.
Det kan likväl handla om att människor i individualistiska kulturer tackar för att de inte förutsätter att någon naturligt är generös
Men är alla dessa artighetsfraser alltid ett tecken på genuin omtanke? Professorn i lingvistik, Lynne Murphy, vid University of Sussex hävdar att tacka ofta i engelsktalande länder inte behöver innebära att vi bryr oss mer om andra. Det kan likväl handla om att människor i individualistiska kulturer tackar för att de inte förutsätter att någon naturligt är generös. Och kan det ibland bli för mycket av formella hälsningsfraser och officiella haranger av tack?
Under min ministertid brukade jag småprata i mötespauserna i Bryssel med en rutinerad kollega från Centraleuropa. När mötena drog ut på tiden brukade vi på skämt klocka inläggen från kollegor. Ministrar från Öst- och Centraleuropa, Baltikum och Norden höll sig i regel kort. Det gjorde inte alla andra. Ibland tog det minuter innan artighetsfrasernas krusiduller avhandlats och ministern börjat att närma sig ämnet för dagen.
Lagom är väl ofta bra, men nog underlättar ändå artigheten våra liv. Som den tyska filosofen Arthur Shopenhauer skrev;
”Artighet är som en luftkudde. Det finns ingenting i den, men den mildrar livets stötar”.