Häromveckan ägnade jag så när som en helkväll åt att diskutera mens. Hur att ha mens påverkar en kvinna på arbetsplatsen. Hur konservativa attityder på denna front håller tillbaka kvinnor också på arbetsmarknaden. Hur yrkesarbetande kvinnor i typiska TCO-yrken som sjuksköterskor, lågstadielärare eller tjänstemän upplever att fördomarna fortfarande lever kvar. Det var inte det minsta fnissigt, oseriöst eller tramsigt. Diskussionen rörde inte alls menscertifiering av arbetsplatser. Samtalet handlade definitivt inte om arbetsgivare som vill registrera kvinnliga anställdas menscykler eller huruvida vi behöver statliga bidragspengar för att ens prata om frågan.
Jag befann mig i Kenyas huvudstad Nairobi omgiven av några av Östafrikas mest drivna, dugliga och duktiga kvinnorättsaktivister. För dem är tillgången till mensskydd en högst aktuell feministisk arbetsmarknadsfråga som tillsammans med möjligheten att kunna köpa prisvärda, fungerande och medicinskt beprövade preventivmedel en nyckel till kvinnors frigörelse, ekonomiska självständighet och makt över sina liv. Bindor och tamponger är fortfarande alltför dyrt. Och patriarkatet använder skickligt och stundom cyniskt mensfrågan till att hålla kvinnor borta från arbetsmarknaden och därmed kvar i familjen.
Den senaste debatten var kring det mensskydd som skulle kunna frigöra miljoner kvinnor inte minst i låginkomstländer. Jag talar om menskoppen – en miljövänlig kopp som samlar upp mensblodet i kroppen och håller i många år om den sköts noga. Men nu demoniseras denna produkt av gammeldags manskrafter som säger att den spränger mödomshinnan (mödomshinnan finns ju inte ens), sprider sjukdomar och kan till och med göra kvinnor mentalt galna. Ja, vi har hört det förut.
En äldre släkting jobbade som springpojke i ett apotek då ”hygienprodukter” läs bindor såldes bakom disk.
I bland kan det vara på sin plats att påminnas om att min egen generation och de födda årtiondena precis före oss var de första kvinnorna i vårt land Sverige som tar det för givet utan skam att kunna köpa mensskydd som exempelvis tamponger och bindor skyltade helt öppet i våra mataffärer. Min mamma född under andra världskriget i en lantbrukarfamilj på den västerbottniska landsbygden brukade livfullt berätta för mig som tonåring hur man tvättade tygbindor nere vid älven. En annan ännu äldre släkting jobbade som springpojke i ett apotek då ”hygienprodukter” läs bindor såldes bakom disk. Och nog minns man själv i tonåren hur pinsamt det var när första mensen kom.
Att menscertifiera arbetsplatser kommer inte heller direkt upp på min egen feministiska topplista.
Stigma, censur och fördomar finns fortfarande och de är speciellt starka i dagens Sverige för de flickor som växer upp i patriarkala miljöer, där jämställdheten, moderniteten och det öppna samhället inte nått lika långt. Här måste mensfrågan faktiskt avdramatiseras i alltifrån skolans sexualundervisning, till SFI-kurser och upplysningskurser. Det handlar om frihet.
Arbetsgivare ska hålla sig borta från att kartlägga när kvinnor har sin mens. Att menscertifiera arbetsplatser kommer inte heller direkt upp på min egen feministiska topplista. Men fortsätt att diskutera mens. Det är på blodigt allvar.