I mitten av september 1944 gräver bibliotekarien Herman Kruk en grop i koncentrationslägret Lagedi i Estland. När han är färdig lägger han ner sina dagböcker, där han under tre års tid antecknat allt han sett hända. Allt han hört. Om de tiotusentals människor – vänner och kollegor – som ligger begravda i sandgroparna utanför Vilnius.
Kruk har överlevt masskjutningar, ghetton, deportationer och arbetsläger. Befrielsen är bara dagar bort; Kruk och de andra fångarna i Lagedi kan höra de sovjetiska kanonerna i fjärran. Ändå anar han att han inte ska få uppleva befrielsen. I sitt sista dagboksinlägg skriver han: ”Jag begraver manuskripten, i Lagedi, i en barack mitt emot vakthuset. Sex personer är närvarande vid begravningen”.
Det är något med just Kruks historia som fastnat. Kanske för att han så tydligt insåg betydelsen av sitt handlande.
Dagen efter tvingas Kruk och de andra fångarna bära trästockar till en plats utanför lägret. Där bygger de sitt eget bål. Ett lager stockar. Ett lager fångar. Ett lager stockar. Ett lager fångar. Sedan bränns de.
Herman Kruk mördas – men hans ord överlever. I dag utgör dessa dagböcker ett ovärderlig historiskt vittnesmål. Ända sedan jag första gången läste om Kruk har han fascinerat mig. I mitt författarskap har jag följt hundratals liknande öden men det är något med just Kruks historia som fastnat. Kanske för att han så tydligt insåg betydelsen av sitt handlande. Kanske för att han så nyktert, under omständigheter som vi svårligen kan förstå, nedtecknade det som var viktigt. Kanske för att han i slutändan insåg att detta arbete var viktigare än något annat – till och med sitt eget liv.
Men något händer med minnesbilder när vittnen dör. Historien blir tolkningsbar. Perspektiv förskjuts, fakta ifrågasätts.
Han skrev för att vi skulle få veta. Det som hade hänt gick inte att göra ogjort. Men kanske skulle dessa efterlämnade ord förhindra att något liknande någonsin skedde igen. I varje fall föreställer jag mig att det var så som Kruk såg på det.
Jag tänker på detta just nu. Det är ingen tillfällighet att nationalismen, rasismen, nazismen har vunnit ny kraft samtidigt som de sista levande vittnena från Förintelsen försvinner.
Minnet är något bedrägligt. Jag tror att så längde det finns levande vittnen råder en slags allmän anständighet. Vittnen äger ett moraliskt företräde som är svårt att ifrågasätta, även för dem som förnekar att Förintelsen ägt rum. De var där, de såg.
Men något händer med minnesbilder när vittnen dör. Historien blir tolkningsbar. Perspektiv förskjuts, fakta ifrågasätts. I dagens samhällsklimat där fakta i allt högre grad betraktas som en åsikt är detta en livsfarlig häxbrygd.
Lärde vi oss att känna igen hatet, rädslan och avhumaniseringen även i vår egen tid? Kunde vi, vågade vi sätta stopp för det?
Jag tror att det är därför jag tänker på Herman Kruk. För snart är det ord som hans som måste bära denna lärdom eftersom vi lever under ett avgörande ögonblick. Under den kommande generationen kommer vi få svaret på frågan: lärde vi oss någonting? Kunde vi bevara minnet av Förintelsen och dra centrala insikter och lärdomar? Kunde vi förstå och lära oss känna igen de mekanismer som låg bakom och ledde fram till denna händelse? Lärde vi oss att känna igen hatet, rädslan och avhumaniseringen även i vår egen tid? Kunde vi, vågade vi sätta stopp för det?
Och i slutändan, ägde vi modet att göra motstånd? För vad händer om vi inte äger förmågan att lära oss någonting av Förintelsen?