När jag började på TCO år 2010 var jag en av få som var född utanför Europa. Jag kom från en arbetsplats inom försäkringsbranschen där det rådde mycket större mångfald än vad det gjort på min nya arbetsplats på facket. Ingen på min tidigare arbetsplats hade någonsin berömt mig för att jag talade flytande svenska men det har ofta hänt mig inom facket tyvärr. Jag kände mig som en exotisk frukt men allt jag ville var att vara en i mängden. Mina kollegor trodde alla på mångfald, men kunskapen om hur denna mångfald även kan skapas inom facken var inte så stor än.
Vi som arbetar fackligt brinner ofta för allas lika möjligheter och rättigheter på arbetsplatsen.
”Det finns inget vi och dem – det finns bara ett vi” är en mening som har varit central i många sammanhang där jag har fått vara med och lyssnat på fackliga företrädare. Men hur har det gått och hur ser det ut i dag i fackens egna styrelser och arbetsplatser?
Det hade varit otänkbart för 10 år sedan med en sådan ”multikulti-atmosfär” på ett tjänstemannaförbund.
Det har hänt mycket på 10 år och det tycker jag är fantastiskt.
Innan pandemin när vi jobbade på kontoret så hörde jag kurdiska, spanska, franska, arabiska, persiska och andra språk i korridorerna på Unionen. Det är ingen slump. Det är en medveten organisation som har kämpat för att nå andra målgrupper än de som har med sig drömmen om ett jobb på facket från barnsben med ombudsmän eller starka förtroendevalda i familjen. Det är en organisation som har lyssnat.
Det hade varit otänkbart för 10 år sedan med en sådan ”multikulti-atmosfär” på ett tjänstemannaförbund.
Jag vill skrika ordet solidaritet på persiska”hambastegi”.
De som driver antirasism är inte längre bara de som faktiskt har drabbats av rasism. Vår kamp har blivit gemensam och konkret. Det vi fortfarande behöver jobba med är vad vi menar med det nya trendiga ordet inkludering. Är inkludering det nya svarta eller vad ”mångfald” var för 10 år sedan? Är inkludering bara ord som mångfald var för några år sedan eller är det en hygienfaktor och självklarhet för alla arbetsgivare? Det återstår att aktivt verka för mångfald och inkludering i maktens korridorer, på årsmöten när ledamöter väljs in i styrelser, i valberedningar och i rekryteringsprocesser.
Nu 10 år senare möter jag förtroendevalda som inte heller är födda i Europa. Jag stannar upp och tänker ”vi är på väg, vi är på rätt väg”. Jag vill skrika ordet solidaritet på persiska”hambastegi”.
Det som är häftigt är att du som är fackligt ansluten kan vara med och påverka och förändra och bidra till mer mångfald i styrelser och på arbetsplatserna i facket. Framtidens arbetsliv är du och jag – vi fortsätter tillsammans att gå från ord till handling.
Jag är rädd för att vi i kristider ska låta solidaritet bli ett vackert ord igen och pausa mångfalden, det är därför jag skriver det här till er alla där ute på arbetsplatser som jobbar fackligt: sluta inte kämpa!