Vissa dagar hade vi fem barn. Andra två.
Det vill säga, i verkliga livet var de tre hela tiden, men i appen som skulle hålla koll på det som hände i förskola och skola, där fick begreppet ”digital tvilling” en ny och oväntad innebörd. Du som jobbade eller hade barn i skola eller förskola i Stockholm under åren 2018-2023 känner igen dig. Antagligen räcker det med att du någon gång träffat en stockholmare med barn under den tiden för att du ska ha fått veta mer än du ville om Skolplattformen, som appen hette.
Nu har den äntligen skrotats och jag vill egentligen bara glömma och gå vidare. Men en ny bok, ”Skolplattformen” av Olle Lidbom, visar att just en sådan attityd bland de ansvariga satte oss alla – föräldrar, barn och lärare – i skiten från första början.
It-kunniga föräldrar som tog fram en fungerande app med öppen data polisanmäldes av staden.
Så för att rekapitulera: Skolplattformen var en egenutvecklad it-lösning, som skulle hantera allt som behöver hanteras digitalt i skolan. Om den var användarovänlig i designen, utvecklades den till att bli rent användarfientlig genom haverier som gjorde att information som borde funnits på ett ställe dök upp någon annanstans, eller inte alls. Den blev fyra-fem år försenad, hade säkerhetsluckor som röjde personer med skyddad identitet, och blev fyra gånger dyrare att ta fram än budgeterat (slutnota: en bra bit över en miljard). Hur mycket den kostade i blod, svett och förlorad arbetstid för lärare som till exempel inte kunde se vilka betyg de satt längre, har nog ingen lyckats räkna ut.
Hela projektet verkar dessutom tagit fram den kommunala förvaltningens allra grinigaste sida mot medborgarna. It-kunniga föräldrar som tog fram en fungerande app med öppen data polisanmäldes av staden. Några chefer hindrade aktivt medborgare från att ta del offentliga handlingar om appen, och använde samma medborgares skattepengar för att köpa ut en arkivarie som hade civilkurage att stå upp för grundlagen. Vår barnaskaras storlek var alltså bland de mindre problem med Skolplattformen.
Enligt den gamle tyske förbundskanslern Helmut Schmidt bör den som har visioner gå till läkaren (vilket säkert låter snärtigare på tyska). Efter att ha läst Lidboms bok börjar jag tro att kanslern var något på spåren. Visionärerna i fråga var mellanchefer i den kommunala byråkratin som såg framför sig hur Stockholm skulle bli ”en it-stad i världsklass”. Exakt vad ”en it-stad i världsklass” innebar kan självklart ingen definiera – mer än att den inte håller till godo med tråkiga standardlösningar från Microsoft. Så i samarbete med konsultbolaget Tieto rullade visionärerna igång den egna it-lösning. Nästan allt kom att skötas av konsulter: kravspecifikationerna, upphandlingen, projektledningen, programmerandet, utvärderingen. De kommunala tjänstemännen blev i praktiken slags underleverantörer till konsulterna. Att ta reda på vilka behov lärare, elever och föräldrar hade var lågt prioriterat. När saker gick snett, ville cheferna helst glömma, gå vidare, och ta nya tag mot visionens förverkligande. Självklart, genom att handla upp nya konsulter. (Eller oftare, samma konsulter.)
Stockholms stad skulle kunna bli tio-femton kommuner av lagom storlek i stället. Lite som London.
I de allt dyrare, allt mer utdragna försöken att förverkliga en vision var politikerna märkligt frånvarande, vare sig det var sossen Olle Burell eller liberalen Lotta Edholm som var ansvarig för stunden. De lade pannan i djupa veck när problem inte gick att förneka – men i en stadshuspolitikers värld ska några hundra miljoner i fördyring sättas i relation till en driftsbudget på totalt över 50 miljarder. Och vad värre är: utifrån Lidboms bok verkar maktbalansen i Stockholms stad sådan att det är högst tveksamt om politikerna skulle ha rått på alliansen av chefer och konsulter, ens om de velat. I efterhand finns det heller varken intresse eller möjlighet att slå fast vems ansvaret egentligen var.
Jag börjar skissa på något drastiskt. När man diskuterar kommunreformer i Sverige, handlar det oftast om hur de minsta kommunerna, med färre än 3000 invånare och en hopplös befolkningspyramid, blivit för små för sina åtaganden. Det är en relevant fråga. Men. Om kommunala mellanchefer i åratal kan hållas med miljardvisioner som gör livet surt för medborgare och anställda, utan att de folkvalda kan stoppa dem och utan att det går att utkräva ansvar; tyder inte det på en kommun där allt blivit för stort?
Stockholms stad skulle kunna bli tio-femton kommuner av lagom storlek i stället. Tillräckligt stora för professionell leverans av all kommunal service. För små för egna it-lösningar, för små för självsvåldiga mellanchefer, för små för att politiker ska kunna ignorera miljardprojekt. För små för visioner.
Kanske skulle vägen dit vara besvärlig – vem skulle få Stockholms stadshus till exempel? Men, man kunde organisera dessa nya, lagom stora kommuner i något slags förbund, med en symbolisk gemensam borgmästare som kan husera där bland turisterna? Lite som i London…
Ja, jag har visst fått en vision. Om jag tar kontakt med en läkare, lovar ni ändå att tänka på saken?