Från byråkrat till bohem – drömmar är inte stjärnstoft När 30-årskrisen slog till blev Lotta Ilona Häyrynen redo att ta konsten på allvar. Foto: Janerik Henriksson.
Krönika

Från byråkrat till bohem – drömmar är inte stjärnstoft

Livet Det skulle dröja 30 år för Lotta Ilona Häyrynen att få balans mellan sina två inre ylande vargar. Först nu vågar hon välja konsten, och har ett tillräckligt långt cv och fyllt sparkonto för att kunna det.
20 dec 2024 | 06:30
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0

Innan jag fyllde 30 var jag livrädd för mina egna drömmar. Jag visste vad jag tyckte om och vad jag behövde göra – skapa och skriva – med ett sorts inre driv jag inte kunde mildra hur mycket jag än sysslade med annat.

Men att faktiskt formulera det till en riktning och något att göra på allvar ville jag inte kännas vid.

Varför skulle just jag? är en klassisk fråga och en brist på självförtroende som många med arbetarklassbakgrund dras med genom hela sina liv. Få har förklarat det lika bra som Anneli Jordahl i boken Klass – är du fin nog? från 2004. Jordahl skriver om sin egen klassresa uppåt, samt om sin undersköterskemamma Elsvig som förklarar hur “känslan av underläge sätter sig i blodomloppet”.

Lite för ofta stannar analysen där, vid att problemet bottnar i just tron på sig själv.

Om man bara tror på sig själv tillräckligt hårt – ja, då kan även du lyckas. Idén är att du mentalt på något vis skulle kunna manifestera fram ditt drömliv. Lyckas du inte, ja då har du bara inte trott nog. Det är ett Disneysvar, fri från insikter om vilka konkreta förutsättningar som styr vår förmåga att alls kunna drömma.

I mig bor två vargar. Den ena är en samhällsintresserad byråkratinörd, den andra är en högfungerande neurotisk bohem.

Det där har jag fattat efter trettio.

Jag har nämligen inte arbetarklassbakgrund, men inte heller rika föräldrar som skulle ta emot om ekonomin går i kras och jag är inte infödd till kulturmedelklassens nätverk i Sverige. Utan den typen av materiella förutsättningar har man en tendens att drömma modest, till exempel om att kunna betala sina räkningar.

Ett kulturhem kommer jag ifrån ändå men jag var för rädd att söka Konstfack. I stället kompromissade jag mig till att plugga konstvetenskap, åtminstone en arbetsmarknad där det finns både museum och universitet att få regelbunden lön på.

Väl där gjorde jag motstånd mot all konst som tangerade mina fritidsintressen och stilar som inspirerade mitt eget måleri. Det personliga, det nära, var farligt, stereotypt och än svårare att få arbeta med.

Sedan blev jag tjänsteman, av en slump. Kommunikatör på departement, mer exakt.

I mig bor två vargar. Den ena är en samhällsintresserad byråkratinörd, den andra är en högfungerande neurotisk bohem. I femton år fick den sistnämnda sitta i baksätet. Den förstnämnda började till slut äta upp mig inifrån. Ingen människa kan dela sig på mitten.

Jag mailade en kulturredaktör om att få skriva en text eller två. Hon ville mycket gärna ta emot mina pitchar. Sedan fegade jag ur och kvävde ett ylande i ett par år till. Men så kom den: krisen.

Trettio år och urless på mig själv. Vid sidan om den en bitterhet som gjorde mig ännu mer skräckslagen än min lust och längtan efter papper, penna och pensel.

Plötsligt umgicks jag med en massa människor som skrev, målade och frilansade. De levde ju mitt liv. Hur kunde just de – om inte jag?

Man tar sig fram genom att snubbla, att kunna göra det är en lyx.

Och här någonstans kunde den här klassiska visan ha stannat. Vid trettio års ålder lärde hon sig att tro på sig själv och levde ut sina drömmar. Men den där krisen som ledde mig till att kasta mig in i ett yrkesliv där jag nästan aldrig vet vad jag gör nästa måndag, sammanföll med ett antal viktiga saker:

Ett CV starkt för en reguljär arbetsmarknad, ett sparkonto fyllt nog för ett antal månaders uppdragslöshet, ett nätverk som hade expanderat och ett tak över huvudet. Vad vissa föds med tog 30 år att bygga upp: materiell och social medelklass. När det var på plats började jag falla som Alice i Underlandet. Jorden öppnade sig och där fanns en miljard saker att greppa tag i och hänge sig åt, vart det än leder vidare.

Vad det lärt mig är vad själva görandet kan ge. När man öppet hänger sig sin lust har möjligheter en tendens att dyka upp av bara farten. Bakom en första öppen dörr en ny dörr, och så har det fortsatt. Inte Disney, utan i ett modest liv med någorlunda ambitiösa planer och dråpliga turer. Man tar sig fram genom att snubbla, att kunna göra det är en lyx.

Jag vet inte vad läxan här är.

Kanske att det är poänglöst att krampaktig hålla kvar i sargen om man har det förspänt nog att åtminstone ta några första kliv ut på isen. Antagligen framförallt att drömmar faktiskt inte vävs av stjärnstoft.

Rädslans motsats är trygghet. Det går att ta på, göra statistik av och räkna ihop.

Sådant går också att fördela jämlikare än det görs idag. Trygga löner, trygga bostäder, bra utbildning – de första drömmarna för en majoritet av oss.

Om skribenten
Kultur- och ledarskribent

Relaterad läsning

Kommentera
Kommentera
Hämtar fler artiklar
Få koll på de senaste nyheterna och åsikterna om arbetsmarknaden!
Nyhetsbrev