Livet är ett lotteri. Ska man generalisera så gäller det att ha varit med i rätt generationslotteri. Nittiotalisterna och de så kallade nollnollorna har råkat ut för och kommer att råka ut för många nitlotter. Det kommer inte att sluta vackert.
Många fyrtiotalister, med stora värdeuppgångar på sina villor, goda pensionsvillkor är en generell vinnargrupp. Vi sextiotalister har också många vinnare, fortsatt skenande bostadspriser har gjort dem som kom in rätt på bostadsmarknaden till mångmiljonärer, och för oss med utbildning så har arbetsmarknaden kvar mycket av sin trygghet.
Det finns naturligtvis förlorare i dessa grupper också, som de som råkade bo kvar i sin hyresrätt, där i stället värdarna rakat hem vinsterna, liksom självverksamma som inte har haft någon tjänstepension. Andra förlorare är de som har hamnat i branscher där tiden inte farit fram så vackert, som journalistiken.
Sedan 2000 har de yngre vuxnas löner stigit med drygt 60 procent medan de äldres löner har ökat med över 90 procent.
Liberaliseringen av arbetsmarknaden, sjunkande andel fast anställda till förmån för visstidsanställningar och så kallade gig-uppdrag har uppenbart pressat den yngre generationens förhandlingsstyrka gentemot sina uppdragsgivare., skriver Per Lindvall.
Foto Stina Stjernkvist / TT
Men dessa generationer kan ändå skatta sig lyckliga om man jämför med de utmaningar som dagens unga vuxna möter. Det vill säga nittiotalisterna och de så kallade nollnollorna. Såväl bostads- som arbetsmarknaden ser mycket tuffare ut för dessa än vad det någonsin gjort för tidigare generationer.
Vi kan börja på bostadsmarknaden. Ekonomitidsskriften the Economist, som alltid har hyllat den klassiska liberalismen, där mycket av den så kallade nyliberala ordning som vi har idag har, hämtat sin näring, skrev redan på 80-talet att en generell prisuppgång på bostäder inte är något bra mått på ett samhälles välståndsutveckling. Det är bara en omfördelning mellan generationer. Många verkar ha glömt det idag. I synnerhet de som varit med om uppgången. De vill gärna tillskriva den så kallade bostadskarriär de har gjort sin egen nit, flit och förutseende.
Men att dessa ”vinster” har styrts av faktorer som legat långt utanför de egna påverkansmöjligheterna glömmer man lätt. Den medelklassgeneration som på 70-talet flyttade in i de nybyggda villaområdena var vinnare redan från början. Kreditregleringen gjorde att räntorna under flera år låg under inflationen, samtidigt som de gynnsamma ränteavdragen höll nere de faktiska kostnaderna på mycket låg nivå.
En generell prisuppgång på bostäder inte är något bra mått på ett samhälles välståndsutveckling. Det är bara en omfördelning mellan generationer.
De sextiotalister som klev in som ägare på bostadsmarknaden på 90-talet har gjort en mer fantastisk bostadsresa. Den nyliberala ”marknadsanpassningen” av bostadsmarknaden, med slopandet av räntesubventionerna liksom inte minst möjligheterna att belåna större delen av nybyggnadskostnaden för en bostad, drog proppen ur den svenska bostadsproduktionen. Krav på de kommunala bostadsföretagen att leverera marknadsmässig avkastning har gjort hyresrätten till en mycket dyr upplåtelseform.
De kraftigt fallande realräntorna har därför bara gynnat de som redan har varit inne på ägarmarknaden, som har sett värdena stiga. Den sänkta fastighetsskatten har också bara drivit upp priserna med samma skeva fördelningseffekt. Ombildningen av hyresrätter till bostadsrätter har också inneburit enorma förmögenhetsöverföringar till vissa insiders. (De lyckliga stockholmarna kan bland annat tacka Ulf Kristersson för det.) Samtidigt har det förstås lett till att stocken av hyresrätter har sjunkit kraftigt
De vill gärna tillskriva den så kallade bostadskarriär de har gjort sin egen nit, flit och förutseende.
Avsaknaden av större infrastrukturinvesteringar har också förstärkt redan attraktiva bostadslägens fördelar och har drivit på priserna ytterligare, i synnerhet i storstadsområdena.
Nyproduktionen av bostäder har nästan helt kommit att riktats in mot de köpstarkaste grupperna i samhället, främst genom att det byggs bostadsrätter. Det är emellertid ingen marknad där de unga har några chanser att komma in, såvida de inte med sina föräldrars hjälp eller ärvda pengar kan få ihop till den nödvändiga egna kapitalinsatsen.
Men en minst lika viktig faktor är att de unga vuxnas ställning på arbetsmarknaden är väsentligt svagare än äldre generationer och svagare än tidigare. Detta visas av att löneutvecklingen för de unga har varit väsentligt svagare än äldre generationers. Sedan 2000 har de yngre vuxnas löner stigit med drygt 60 procent medan de äldres löner har ökat med över 90 procent. Liberaliseringen av arbetsmarknaden, sjunkande andel fast anställda till förmån för visstidsanställningar och så kallade gig-uppdrag har uppenbart pressat den yngre generationens förhandlingsstyrka gentemot sina uppdragsgivare.
Och med en osäkrare ställning på arbetsmarknaden följer även en mycket svagare position på bostadsmarknaden i en destruktiv spiral. Utan fast anställning blir det svårt till omöjligt att få lån och även att få ett förstahandskontrakt. Parar vi detta med svårigheter att både få till ett eget sparande och att förutsättningarna för att få någon avkastning på detta sparande är klent i dessa dagar, de stora börsuppgångarna ligger bakom oss, så har vi skapat en generationsbomb.