Jag tillhör dem som tycker att Sverige har haft ett förnuftigt förhållningssätt till pandemin. Det går inte att bortförklara 15 000 döda, långt många fler än i våra grannländer, men detta sorgliga facit beror inte på att strategin är fel. Det handlar om samhällets enorma tillkortakommanden inom äldreomsorgen under pandemins inledande fas.
Att undvika drakoniska nedstängningar och betona det individuella ansvaret har varit klokt. Men det är ett problem att regeringen sällan tagit ansvar för besluten. Det mesta har delegerats till Folkhälsomyndigheten. Regeringen själv har mest liknat en brevlåda.
Vid sidan om att föreslå en pandemilag har regeringen egentligen bara fattat ett kraftfullt beslut. Och det var när det ännu inte fanns någon pandemilag men däremot en alkohollag och ett behov hos regeringen att visa handlingskraft.
Folkhälsomyndigheten tycks ha någon sorts befälsrätt över hur, när, var och till vem vaccin ska ges.
Då tvingade man alla landets krogar att stänga kl. 20.30. Att till exempel nattklubbar kunde bidra till smittspridning var uppenbart. Att smittspridningen på familjerestaurangen ökade dramatiskt efter 20.30 var inte lika uppenbart. Det insåg snart även regeringen men den kunde inte ta tillbaka sitt beslut, eftersom det i en tid av ökande smittspridning skulle ha sänt fel ”signal”. Som faktum kvarstår dock att regeringen, utan egentlig grund, tillfogade en redan hårt prövad näring ytterligare skada.
Nu rekommenderar Folkhälsomyndigheten vaccination av 12 – 16-åringar. Det har – i jämförelse med andra länder – tagit lång tid att komma fram till det beslutet. Det är ett beslut rekommenderat av såväl Barnläkarföreningen som Smittskyddsläkarföreningen. Men Folkhälsomyndigheten ägnar sig inte bara åt rekommendationer, utan tycks också ha någon sorts befälsrätt över hur, när, var och till vem vaccin ska ges.
Det normala i svensk sjukvård är att medicinsk behandling sätts in av läkare, inte av myndigheter. Behandlingen ska ges i samförstånd med patienten och ske i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Endast godkända läkemedel får användas. Ändå kunde vi för en tid sedan läsa om hur familjer tvingats söka sig utomlands för att kunna få sina barn vaccinerade. Trots att vi har vacciner som av vederbörliga myndigheter är godkända för att ges till barn.
Kommer en inbiten vaccinmotståndare låta bli att hänga i baren?
Nu hävs flertalet restriktioner den 29 september. Det rimliga hade då varit att söka identifiera de största riskmiljöerna och där ställa krav på covid-pass. I stället väljer Folkhälsomyndigheten att utfärda rekommendationer till ovaccinerade att undvika folksamlingar, inte hänga på krogen och inte gå på konserter eller fotbollsmatcher. Myndigheten ”utgår” ifrån att medborgarna ska ta ansvar.
Den svenska myndighetsnaivismen är så stor att man baxnar. Kommer en inbiten vaccinmotståndare låta bli att hänga i baren? Kommer foliehatten som anser att covid-19 är en världskonspiration att avstå från partyt? Kommer den som anser sig vara osårbar att låta bli att gå på fotboll? Kommer den som inte tagit ansvar tidigare att göra det nu? Om man svarar ja på de frågorna har man en betydande övertro på Folkhälsomyndighetens föreskrifter och allmänna råd.
De val som träffas i smittbekämpningen väcker också arbetsrättsliga frågor. Häromdagen ställde en äldre dam i 90+ åldern frågan till en besökande från hemtjänsten om han var vaccinerad. När hon fick svaret nej kallade hon det för ett mordförsök.
Ingen ska kunna tvingas vaccinera sig. Det måste vara ett individuellt beslut. Men om man arbetar med patienter eller brukare och ändå inte är beredd att värna deras hälsa genom att vaccinera sig så bör det få konsekvenser. Vårdtagarnas intresse är det viktigaste. Det är fullt rimligt att de ska kunna kräva att den personal som kommer är vaccinerad.
Den uppfattningen leder i nästa steg till att personal som inte kan besöka patienter måste kunna sättas på andra arbetsuppgifter. Om de arbetsuppgifterna inte finns så skulle det t.o.m. kunna bli fråga om uppsägning p.g.a. arbetsbrist.
Vi anser oss alla ha olika rättigheter men ytterst handlar det om vem som är svagast och vem som är viktigast att värna. Det är mycket mer än en arbetsrättslig fråga.