Det största eftermälet från förra veckans partiledardebatt i TV handlade inte om sakpolitiska frågor och skillnader, utan om meningsutbytet mellan Per Bolund (MP) och Jimmie Åkesson (SD) om innebörden av begreppet ”blåbrunt”.
Vi är många som känner avsky inför Sverigedemokraternas härkomst. Och vi är många som historiskt haft liknande känslor inför Vänsterpartiet. Det senare partiet stödde såväl Hitlers och Stalins uppdelning av Polen, som invasionen i Ungern 1956. Fram till Sovjetunionens upplösning fick man ekonomiskt stöd därifrån.
Jag minns att jag bad om ursäkt med orden ”förlåt, jag menade inte Vänsterpartiet kommunisterna, utan Vänsterpartiet − kommunisternas parti”.
Jag kan minnas en debatt som jag hade med Eva Zetterberg (V) i riksdagen någon gång på 1990-talet. Jag refererade då till henne som representant för ”Vänsterpartiet Kommunisterna”. Det var flera år efter att partiet hade slopat efterledet ”kommunisterna” och Eva blev naturligtvis upprörd och protesterade. Jag minns att jag bad om ursäkt med orden ”förlåt, jag menade inte Vänsterpartiet kommunisterna, utan Vänsterpartiet − kommunisternas parti”.
Så fungerar partipolitisk debatt. Den handlar ofta om att söka pådyvla allmänheten den egna verklighetsuppfattningen. Att sätta etiketter på andra hjälper då till.
Men avböner och framför allt tid gör underverk. Ingen når idag framgång genom att påminna Nooshi Dadgostar om hennes partis rötter. Då är det enklare med Sverigedemokraterna. Deras skumma historia är helt enkelt inte lika avlägsen.
Problemet är bara att Sverigedemokraterna successivt vuxit sig stora och är den maktfaktor som Vänsterpartiet aldrig varit i närheten av att bli. Väljarna har i de senaste valen givit legitimitet till det parti som få för tio år sedan ville ta i ens med tång. I längden går det dock inte att låtsas som om företrädarna för en femtedel av väljarkåren inte existerar.
Viljan att isolera SD handlar heller inte bara om värderingar, utan också i hög grad om makt. Vill man få inflytande i en parlamentarisk demokrati måste man kunna räkna till 50 procent plus ett. Om man upprätthåller en ordning där ingen kan eller vågar ta stöd av SD så är socialdemokratin i praktiken tillförsäkrade ett evigt maktinnehav. Det är kanske inte så konstigt att Moderater, Kristdemokrater och Liberaler inte kan acceptera det som en given förutsättning för sitt parlamentariska arbete.
Till syvende och sist kommer möjliga samarbeten mellan partierna att avgöras av de politiska sakfrågorna. Redan i höst kan vi komma att få se prov på detta, när Socialdemokraterna ska infria sina löften till Centern om skogspolitiken och strandskyddet.
Ingen bör därför bli förvånad om trasslet med skogen, strandskyddet och allemansrätten leder till att Miljöpartiet lämnar regeringen senare i höst.
Stefan Löfven har under hela sin tid som statsminister varit noga med att leva upp till de åtaganden han gjort i olika uppgörelser med andra partier. Även när det svidigt i den socialdemokratiska partisjälen. Han kommer att vilja hålla ord även denna gång. Men det är svårt att se hur det ska vara möjligt, utan att Miljöpartiet samtidigt körs över.
I början av sin regeringstid tvingades Miljöpartiet till stora politiska eftergifter. De var då nödvändiga, inte minst för att man behövde visa att man var ett regeringsdugligt parti. Efter sju år i regeringsställning får man väl anse att Miljöpartiet har gjort det.
Ingen bör därför bli förvånad om trasslet med skogen, strandskyddet och allemansrätten leder till att Miljöpartiet lämnar regeringen senare i höst. Att möta väljarna, fria från regeringsansvar, kan vara tilltalande för ett parti i kris. För som sagt; till sist kokar det ner till de politiska sakfrågorna.