”Let´s play it by ear” brukar en amerikansk kollega alltid avsluta våra telefonsamtal. Jag påpekade för henne i förra veckan att detta borde bli det globala ”it-uttrycket” för ledarskap under denna dramatiska coronatid som oöverblickbart förlamar en hel värld ekonomiskt, hälsomässigt och personligt.
Uttrycket som från allra första början musikaliskt beskrev en människas förmåga att spontant kunna improvisera och framföra ett musikstycke – på gehör eller minne – utan noter används numera för att beskriva vår kapacitet att agera i en situation när det inte längre finns någon fast plan. Att kunna ta beslut under svåra situationer utan exakt mall, där ens goda omdöme, kunskap, integritet och flexibilitet verkligen spelar roll. På hånad konsultsvenska har modeordet agilt – att kunna vara lättrörlig, smidig och öppen att ta justera och ta in ny information under en process – likaledes varit populärt de senaste åren.
Att vilja vänta och se har förknippats med svaghet.
Problemet är att allt detta står i kontrast med det samhällsklimat, den politiska retorik och det tonläge som trumpetats ut globalt det senaste decenniet. Att vilja vänta och se har förknippats med svaghet. Att ödmjukt försöka visa två sidor av ett argument har inte ansetts som vägvinnande. Att försöka ge nyanser i svåra politiska frågor har varit dödfött.
När hörde ni senast en toppolitiker enkelt svara på en fråga: ”jag vet inte” i en direktsänd debatt i Sveriges Televisions nyhetssändning Aktuellt? När luftade fackföreningsledaren sin osäkerhet genom att i medierna uttrycka: ”det är svårt att svara på detta just nu” mitt under avtalsförhandlingarna. När uttryckte den verkställande direktören tveksamhet inför de ekonomiska prognoserna till vårens bolagsstämma?
Men kanske kommer det finnas ett före och ett efter corona i hur vi uttrycker oss?
I en politisk situation där tydliga, tvärsäkra och taktfasta svar från makthavare premierats framför nyanseringar, å-ena-sidan-å-andra sidan resonemang eller en simpel önskan om att få återkomma några timmar senare när det faktiskt finns klarare svar, det har varit hopplöst passé. Tvärsäkerhet premieras, eftertänksamhet gör det inte. Hörs du inte, syns du inte, finns du inte. Bombastiska uttalande som kan kläs kraftfullt i rubriker, generera klick på tidningarnas hemsidor eller öka antalet följare i sociala medier har varit den mest populära melodin. Men kanske kommer det finnas ett före och ett efter corona i hur vi uttrycker oss?
Ingen kan i detta nu sätta ett slutdatum för när coronakrisen är över, varken i Sverige eller resten av världen. Ingen vet när ett fungerande vaccin kommer att finnas på plats. Ingen vet hur långvarig den ekonomiska krisen kommer att bli. Ingen vet hur många som kommer att dö. Ingen kan ge de exakta svaren sammanfattade i en klatschig one-liner som håller under presskonferenserna, från första till sista dag
Men de som spelat länge i orkestern, de behärskar instrumenten väl, kan följa, läsa och förutse hur olika noter bäst sammanfogas i tonhöjd och taktart
Då återstår att tillsammans försöka att ”let´s play it by ear” med gemensamt ansvar. Ingen sitter i detta nu med det fulländade komponerade musikaliska mästerverket med redan perfekt sammansatta noter. Ingen kan heller ensam med spontanitet, stundens känsla eller efter sitt eget personliga fria gehör skapa detta stycke. Men de som spelat länge i orkestern, de behärskar instrumenten väl, kan följa, läsa och förutse hur olika noter bäst sammanfogas i tonhöjd och taktart, och har lättare att laga efter läge. För det är väl så vi bäst översätter ”let´s play it by ear” på ren svenska? Tror jag.