I mellanstadiet gick jag i skola i paradisisk miljö. En äldre byskola. Det var sten och ljus; salar med vackra golv och högt i tak, djupa och stora fönster och hela byggnaden var täckt av vildvin som flammade upp på hösten.
Också omgivningen var perfekt för mellanstadiebarn. Det fanns en stor köksträdgård, en lång bokallé, bitar av naturtomt, gräsmatta och en rejäl skolgård där vi hoppade hopprep, gummiband och spelade boll.
Allra bäst var förstås Ingrid, vår klassföreståndare. Hon var en nyutexaminerad 22-åring och en av de bästa lärare jag haft. Kärleksfull och tålmodig med bra undervisningsrutiner. I femte klass hade vi diktamen en gång i veckan. Ingrid valde ett stycke ur litteraturen som hon läste för klassen, vi skrev ner och hon rättade. Diktamens-texterna blev allt mer sofistikerade och fokuserade på olika saker: stavning, skiljetecken, meningsbyggnad, disposition. Efter femte klass var jag rätt säker på vårt skriftspråk, tack för det Ingrid.
Skolsystemet har naggats och naggats på det som är viktigt
Nu är det vanligt med lektioner som ska följa en mall. Delvis beror det på en högre omsättning på lärartjänsterna, obehöriga och vikarier ska kunna gå in och jobba och friskolorna hoppas på lärare som kan undervisa tusentals på distans. Mycket riskerar att gå förlorat. En lärares gärning går via var och ens personlighet: Ingrid undervisade också genom att vara ett mänskligt exempel.
Nyss tog min son studenten, det sista av mina barn som passerar det tolvåriga utbildningssystem de flesta numera tar del av. Högtidligt och ledsamt. Han ”sparkades ut” från Lingua, det enda gymnasieprogram i sitt slag i hela landet, en spetsutbildning i moderna språk, litteratur och film. Han har haft turen att ha en mentor som är disputerad i fransk litteratur och utgiven författare, hon har lärt honom massor om litteratur och text. Trots god måluppfyllelse läggs Lingua-programmet ner i förtid och klassen efter honom blir den sista, det betyder att de riskerar att bli de sista humanisterna på Katedralskolan i Lund sedan skolan grundades 1045.
Är inte det symboliskt? Lika symboliskt som att många kommuner och friskolor låter barn gå i bristfälliga lokaler år efter år, till och med i baracker. Skolsystemet har naggats och naggats på det som är viktigt, det var i nån sorts protest mot det som jag började skriva om skolan för mer än tio år sedan. På de åren har jag sett en fortsatt av-intellektualisering, illa fungerande experimentell undervisning och en känslighet för trender och influenser- och inspirationsideal. Politiker har konkurrensutsatt skolor, de tror digitaliseringen är ett slags magi och entreprenöriella floskler har smugit in i läroplanen. Lägg till det en skolmarknad som förändrat elevers, föräldrars och skolpersonals attityder; gjort alla mer egoistiska.
Ofta har jag tänkt skriva till Ingrid och andra lärare för att tacka.
För all del, man ska inte romantisera det som varit. Inget skolsystem kan vara perfekt, jag har även hemska minnen från min skolgång. Men, det fanns anledning att behålla den strävan efter en sammanhållen och jämlik skola som fanns på 1980-talet. Innan nån kommit på att studier och lärare skulle strömlinjeformas och underordnas en marknad. Idag tycks det svårare att vara en hel människa som lärare och ge uttryck för integritet i sin yrkesroll.
I Harry Martinsons delvis självbiografiska roman Nässlorna blomma beskrivs den föräldralöse, fattige och illa behandlade gossen Martins kärlek till skolan: ”Ja, han älskade skolan. När han blev äldre då kände han ännu denna kärlek lika stark, kände ännu klarare vad skolan var, en ljusvärldens kontroll över hålorna, den spanande ugglan, kunskapens alltid försökande fågel, som jagade gråhetens råttor och skyddade släktet från digerdöden Dumhet.” Ofta har jag tänkt skriva till Ingrid och andra lärare för att tacka. Nu blev det en krönika i stället.
Tack också till mina barns lärare, vi talar fortfarande om flera av er med värme och saknad. Tack för att ni upprätthåller bildningstraditionen och tjänstgör i kampen mot Digerdöden Dumhet.