Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
En osynlig hand som stjäl våra liv Den som vill försämra anställningstryggheten eller anställa föärre i vården, måste förklara hur den kostnaden ska finansieras, skriver, Ali Esbati (V). Foto: Lise Åserud / NORGE / SCANPIX

Krönika En osynlig hand som stjäl våra liv

Krönika Otrygga anställningsformer och stress i vården har ett pris som betalas av individen. Men ingen marknadsmässig kompensation utgår för de kränkningar och kortare liv som blir resultatet, skriver Ali Esbati.
12 Mar 2018

I min gamla grundbok i nationalekonomi kunde man redan på sidan nio läsa att en marknad är ”den process genom vilken hushållens beslut om konsumtion av olika varor, företags beslut om vad och hur de ska producera och arbetares beslut om hur mycket och för vem de ska arbeta, alla förenas genom justering av priser” (kursiv i original). Priser är alltså magins katalysator och uppenbarelseform. Lämnas de att verka utan fjättrar, kan allas våra yviga egenintressen bli till det gemensamma, som knådade av den allvises osynliga hand. ”En anmärkningsvärd insikt”, som det står på sidan tio i samma bok.

Mycket finns att säga om detta. Men låt oss dröja en stund bara vid problemen med att fastställa vad som prissätts, och i vilken valuta. I verkligheten alltså.

Ta frågan om arbetsvillkor. Det är väl belagt att exempelvis otrygga anställningsformer – oron för att inte kunna arbeta så många betalda timmar man önskar eller för att godtyckligt kunna bli av med arbetet – genererar stress och belastning. Detta är en kostnad för individen. Hon betalar ett pris. Men det finns inte någon tydlig marknad där detta pris kan få det att rycka i den osynliga handen. Kanske påverkas inte ens den för tillfället avlönade arbetsinsatsen, utan istället relationen till barn eller partner. Kanske ackumuleras stressen för att göra sig påmind som nedsatt arbetsförmåga först tio år senare, när hon jobbar någon helt annanstans. Hur prissätta detta? Vem ska vara motpart i marknadstransaktionen?

En högutbildad person i rikemansområdet Danderyd lever 18 år längre än en lågutbildad person i Vårby gård, i andra änden av samma tunnelbanelinje i Stockholm. Vad är marknadspriset för 18 levnadsår? Foto: Anders Ahlgren / SvD / TT

Ta ett äldreboende där grundbemanningen dras ned. Besparingen i lönekostnader är lätt att bokföra. Men vad med priset för att kortade kiss- och kaffepauser leder till snäsigare ton mot Agda, 83? Eller för att några extra lyft per dag gör att ryggen orkar hänga med några färre år? Dessa kostnader betalas i tid, kroppar och psyken.

Nog finns alltså osynliga händer som puttar på och drar i oss. Vi kan kalla dem för, säg, klassamhället och könsmaktsordningen.

Visst kunde man tänka sig att en del av dessa kostnader – som vi vet finns och är stora, men som det är svårt att bestämma exakt – skulle schablonersättas på något sätt. Säg, genom en ekonomisk kompensation efter avslutat arbetsliv, baserat på tid i yrken som i genomsnitt tenderar att korrelera med sjukfall och kroppsligt slitage och utnötning. Vi kunde till och med ge det ett klatschigt namn, som tilläggspension. Men se där, det har visst bestämts att det ska vara precis tvärtom! Att den som betalat med sin hälsa, ska få lägre pension. Ett kortare liv ska kompletteras med mindre pengar att leva för.

Nog finns alltså osynliga händer som puttar på och drar i oss. Vi kan kalla dem för, säg, klassamhället och könsmaktsordningen; det är kanske inte så noga. Resultaten är dock oavsett påtagliga och grundligt studerade.

En högutbildad person i rikemansområdet Danderyd lever 18 år längre än en lågutbildad person i Vårby gård, i andra änden av samma tunnelbanelinje i Stockholm. Vad är marknadspriset för 18 levnadsår?

I arbetaryrken är det nästan 50 procent större risk för den som har en osäker anställning att utsättas för sexuella trakasserier på jobbet. Vad kostar den kränkningen, i de närmare hundra procent av fallen som inte medför ekonomiskt skadestånd?

Den slitna frågan ”men hur ska ni finansiera det här?”, bör ställas strängt och aktivt – till dem som vill höja pensionsåldern, som propagerar för att urholka anställningstryggheten, som vägrar höja skatten för att ge välfärdens anställda fler kollegor.

Vi lever i samhällen. Våra liv hänger ihop. Vi skördar frukterna av varandras samlade ansträngningar, men kan inte räkna med att kostnaderna prissätts och betalas ”marknadsmässigt” på individuell basis i kronor. Det måste vi hantera genom politiska beslut i bred mening – i maktkamper och samförstånd. Till exempel genom lagar och avtal som kan upprätthålla större trygghet i arbetslivet; välfärdstjänster som fördelas efter behov; förändringar i stort och smått som kan pressa fram en jämnare fördelning av det obetalda arbetet.

Den slitna frågan ”men hur ska ni finansiera det här?”, bör ställas strängt och aktivt – till dem som vill höja pensionsåldern, som propagerar för att urholka anställningstryggheten, som vägrar höja skatten för att ge välfärdens anställda fler kollegor.

För allt det kostar rejält, även när handen som snor åt sig är osynlig.

12 Mar 2018
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

News
De viktigaste nyheterna en gång i veckan
Copyright © Arbetsvärlden 2017 | Linnégatan 14
114 94 Stockholm
Telefon 08-782 93 12 | red@arbetsvarlden.se
Ansvarig utgivare: Mikael Feldbaum
Arbetsvärlden ges ut av Tjänstemännens
Centralorganisation, TCO.