Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
Djävulen bär orange I en värld där isarna har smält, den biologiska mångfalden kollapsat och klimatkrisen förvandlat halva jorden till en hårdstekt öken – kommer pensionen fortfarande landa på kontot varje månad? frågar sig Anders Rydell, bara halvt på skämt. Foto: TT

Krönika Djävulen bär orange

Krönika Medelålders män tomgångskör BMW-suvar och grillar kött så att himmeln förmörkas. Glada pensionärer taxiflyger jorden runt. Kommer samhället överleva till pensionen, frågar sig Anders Rydell.
16 Mar 2018

Jag misstänker att de valt färgen med omsorg. Den sticker i ögat, skär sig mot inredningen och framkallar bottenlös ångest. Plötsligt ligger det där på hallgolvet som en stinkande giftsvamp – pensionskuvertet.

Det som gör detta brev så ångestframkallande är inte bara påminnelsen i fetade bokstäver om att man kommer sluta sina dagar som fattigpensionär. Den bittra insikten om att man inte kommer avrunda livet på en strand i Florida utan på sin höjd kan ta färdtjänsten till Hultsfred en gång om året där en dement Håkan Hellström rullas in på scenen för en minneskonsert.

Hade det funnits någon rättvisa här i världen skulle klimatpolitiken styras av tjugoåringar.

Det är inte heller den myndiga undertonen som berättar att DU måste börja pensionsspara NU – något du ändå aldrig gör. Utan det som gör kuvertet så otäckt är att det är en påminnelse om vår dödlighet. Det är ett brev från en framtid du inte ser fram emot. En framtid som bara bjuder på obehagliga frågor:  Är jag skallig? Är jag ensam? Är jag sjuk? Är jag död? Ingen längtar efter att bli gammal. Ändå tvingas vi varje år att påminnas om detta faktum och förbereda oss inför det. Det är naturligtvis helt nödvändigt. Jag förstår det. Men att i början av livet planera för slutet är lite som att ta det första spadtaget på sin grav.

Men det finns också någonting annat, mer dunkelt, som skaver i att pensionsspara. En nästan förbjuden fråga gnager i bakhuvudet; kommer jag någonsin få ut dessa pengar? Det jag undrar är inte om jag kommer överleva fram till pensionen – utan om samhället kommer göra det?

När jag föreställer mig en ålderdom i en slags Mad Max-värld, på en planet härjad av torka, svält och anarki gör jag det bara halvt på skämt. I en värld där isarna har smält, den biologiska mångfalden kollapsat och klimatkrisen förvandlat halva jorden till en hårdstekt öken – kommer pensionen fortfarande landa på kontot varje månad? Kanske har Pensionsmyndigheten utrymts till en kärnvapensäker bunker långt nere i urberget varifrån de kan swisha upp några kronor då och då.

Jag vet, nu är jag dystopisk, misogyn och helt enkelt bara väldigt negativ. Tyvärr är jag inte helt ensam. För vi som är födda från åttiotalet och framåt har ju inte direkt marinerats i framtidsoptimism. Kanske började det när Göran Perssons under 1990-talet lågkonjunktur tvingade oss att börja snåla på pennor och suddgummin i klassrummet. Vi kom till insikt om att vår framtid inte skulle bli bättre.

Jag oroas mer över en framtid där man löser äldrefrågor genom att kasta ner gamlingar från en klippa.

Enligt en studie som Kairos Future gjort med 6500 ungdomar i elva länder ser tre av fem mörkt på framtiden. De flesta är övertygade om att de kommer få det sämre än sina föräldrar. Och var tredje tror att det helt enkelt är försent att göra något åt klimatförändringarna. Med andra ord, att vi är körda.

Det kanske inte är så konstigt. Vi har ju tvingats ju se på när våra föräldrar och farföräldrar vaskat växthusgaser. Glada pensionärer som taxiflyger jorden runt, fortfarande bränner på med oljepannan i källaren och lindar in vartenda pudelskit i ett kilo plast. Medelålders män som tomgångskör BMW-suvar och grillar kött så att himmeln förmörkas. Och gråhåriga världsledare som förhandlar fram blaskiga klimatavtal för en framtid de själva inte kommer leva i.

Hade det funnits någon rättvisa här i världen skulle klimatpolitiken styras av tjugoåringar.

Idag debatterar vi problemet med fattigpensionärer. Jag oroas mer över en framtid där man löser äldrefrågor genom att kasta ner gamlingar från en klippa.

Dessa tankar kommer till mig varje år när det orange kuvertet anländer. Det är svårt att förbereda sig för en framtid som man inte riktigt tror på. Men kanske är det bara ännu en undanflykt. Den som lever får se.

16 Mar 2018
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

News
De viktigaste nyheterna en gång i veckan
Copyright © Arbetsvärlden 2017 | Linnégatan 14
114 94 Stockholm
Telefon 08-782 93 12 | red@arbetsvarlden.se
Ansvarig utgivare: Mikael Feldbaum
Arbetsvärlden ges ut av Tjänstemännens
Centralorganisation, TCO.