I förra veckan avslöjade Svenskt Näringsliv Mellansverige på sin Facebook-sida – i versaler – den skakande nyheten att det endast är 49 procent av den svenska befolkningen som arbetar.
”Vad bör politikerna göra för att få ned arbetslösheten?”, frågade de mellansvenska arbetsköparna – likaledes i versaler. Av diagrammet som bifogades den alarmerande nyheten framgick dock att icke-sysselsättningen inte huvudsakligen beror på andelen arbetslösa, vilken en endast versalläsande betraktare kunde ha fått för sig är 51 procent. En del människor i Sverige råkar nämligen vara barn (yngre än 15) eller gamla (äldre än 74). Därtill kommer studerande. Utöver det en del som är sjuka och förtidspensionerande. Och så de arbetslösa, alltså de som söker arbete men inte får ett.
Tankegången bakom agitationen har länge utgjort en bas för högerns prat om arbetsmarknaden.
Utspelet spreds förvisso. Men många frågade sig om det verkligen var tänkt att studier kraftfullt borde motarbetas, fler barn tvingas ut i arbetslivet vid allt lägre ålder, och pensionsåldern helt synkroniseras med den för varje individ oundvikliga hädanfärden. Inlägget raderades.
Lite synd, egentligen. För tankegången bakom agitationen har länge utgjort en bas för högerns prat om arbetsmarknaden. Den brukar bara kläs i elegantare skrud.
En god grund för en välfungerande ekonomi är att många i arbetsför ålder förvärvsarbetar. Det betyder att man dels deltar i arbetskraften, alltså vill och kan arbeta för lön, dels faktiskt finner ett betalt arbete. Enligt den senaste statistiken från OECD hade Sverige den högsta nivån av sysselsättning (employment) i EU (76,8 %). Endast Schweiz och Island hade högre siffror.
Den ständiga alarmismen från högerhåll har till syfte att plantera en misstanke
Och: de flesta andra länder som ligger bra till i den statistiken är också länder med relativt väl utbyggd välfärd och relativt högt löneläge. Detta är viktigt att påpeka, eftersom den ständiga alarmismen från högerhåll har till syfte att plantera en misstanke om motsatsen. Varningarna om att alltför få arbetar, används för att antyda att de som inte kan arbeta – sjuka, förtidspensionerade, arbetslösa – egentligen är snyltare som curlas fram av ett alltför generöst system.
Denna kungstanke var den ideologiskt-retoriska kärnan i Reinfeldt-regeringens omhuldade ”Arbetslinje”. För att i sin krispropaganda komma runt de internationellt sett höga sysselsättningsnivåerna, uppfanns den märkliga statistiken för ”utanförskap”. Med den mätte man nu inte primärt andelen som står utanför arbetsmarknaden, utan andelen som står innanför något offentligt ersättningssystem. Som professor Bertil Holmlund konstaterade 2008, så gör detta att välfärdsländer ”framstå[r] som mindre framgångsrika enbart därför att personer som inte arbetar har större tillgång till offentliga trygghetssystem”.
Det är denna statistiska Lustiga huset-effekt som SN Mellansverige var ute efter. Istället för att behöva förhålla sig till det faktum att högre löner, mer utbyggd välfärd och tryggare socialförsäkringar är förknippade med högre grad av sysselsättning, vill man på den kanten gärna kittla den faktaresistenta impulsen att se på offentliga skyddsnät som försoffande (för andra).
Tyvärr är detta något som fortfarande präglar mycket av den offentliga debatten om arbete och välfärd, vilket gör det lättare för högerns ideologer att föreslå nya försämringar för sjuka och arbetslösa.
Varför har vi en arbetsmarknad där många slits ut i förtid, istället för att korta normalarbetstiden?
Och det blir brantare uppförsbacke för att ha en faktabaserad debatt om hur vi ska få ännu fler i produktivt arbete. Om frågor som: Varför bygger vi inte snarare ut trygghetssystemen, när vi ser att de på samhällelig nivå premierar hög sysselsättning? Varför har vi en arbetsmarknad där många slits ut i förtid, istället för att korta normalarbetstiden och ta krafttag mot nedbrytande osäkra anställningsformer? Varför ska staten gå med enorma överskott, samtidigt som det finns omfattande investeringsbehov – och vi dessutom vet att investeringar empiriskt är en central faktor om man vill pressa arbetslösheten och vidga arbetsmarknaden?
Det finns med andra ord insatser att göra för alla som önskar sig en klokare valdebatt, till exempel.