För lite mer än tolv år sedan var jag i Kiev för första gången. Jag skulle titta till några konsulter som stödda av Sida skulle lära finansministeriet transparent budgethantering.
Foto: Efrem Lukatsky / AP
Utanför en domstol demonstrerade supportrar till Julia Tymosjenko, känd för sina flätor. Hon hade förlorat presidentvalet och satts i fängelse av den nye presidenten Janukovitj. Med slitna tält, handskrivna plakat och protestlistor hade demonstranterna kunnat befinna i vilken europeisk huvudstad som helst.
Motdemonstrationen bestod av en maskin som viftade med flaggor, och en högtalare som på högsta volym överröstade den andra demonstrationen med slagord och marschmusik. Däremot inga människor. Jag minns att vi flinade: här, precis här går den mentala gränsen mellan väst och öst. Väst: en demonstration av medborgare som har en åsikt. Öst: en demonstration av presidentens makt.
För budgetkonsulterna gick det väl både bra och dåligt. De konkreta kunskaperna som de kunde förmedla, om hur man bör strukturera kommunikationen mellan finansministeriet och fackdepartementen och liknande, var efterfrågade. Men, vart budgetens pengar skulle gå, det beslutades på samma sätt som förut. Nämligen, genom att finansministern (en viss oligark) stängde in sig i ett rum med de andra ministrarna (andra oligarker) och kom ut några timmar senare med en färdig budget, som de sedan skulle låta sina partier i parlamentet klubba.
Det här genomkorrupta schackrandet var ett system som ingen svensk eller annan konsult kunde rå på. Det var väl också sådant som gjorde att andra länder var skeptiska till att engagera sig i reformarbetet i Ukraina. För vissa EU-länders regeringar var det till och med kontroversiellt att hävda att Ukraina hörde till Europa.
Vi försökte ändå motivera oss, genom att tänka att den dag ukrainarna ville göra saker annorlunda, ja den dagen skulle de i alla fall tack vare vårt konsultprojekt ha kunskapen om hur man gör.
Och dagen då ukrainare ville göra saker annorlunda kom, något år senare, i form av Euromajdan. Något förenklat: majoriteten av befolkningen ville att Ukraina skulle vända sig mot väst, presidenten Janukovitj ville fortsätta spela under täcket med Moskva. Janukovitj tvingades fly. Ryssarna tog Krim och östra Ukraina.
Ukraina fortsatte sedan hanka sig fram, som en pluralistisk men skör demokrati. Ryssland gick samtidigt från auktoritärt styre till totalitarism.
Efter att ha misslyckats med att styra Ukraina genom mutade ombud, valde Putin år 2022 att invadera. Ukraina stod emot bättre än vad många vågat hoppats. Men nu, i början av den tredje krigsvintern, sprider sig pessimismen. Robotar och drönare angriper civila i Kiev varje natt. Putin håller det ukrainska försvaret sysselsatt genom att skicka tusen ryska tonåringar i döden i meningslösa frontalangrepp.
President Zelenskyjs stjärnglans falnar
Också i Ukrainas inre liv finns orosmoln. President Zelenskyjs stjärnglans falnar, och sprickor mellan honom och militärledningen har blivit tydligare. Den politiska borgfreden verkar vara ett minne blott. Och, tyvärr, allt tyder på att korruptionen fortsätter att vara systemet som får Ukraina att fungera.
När det känns som hopplösast, brukar jag tänka på två saker som hänt sedan jag såg den där flaggviftande maskinen. Två saker som jag hoppas kan få Ukrainas framtid att ljusna på lite sikt.
Den första är ukrainarna själva. Ända sedan självständigheten från Sovjetunionen har de haft ett livligt civilsamhälle och en öppen samhällsdebatt. Nu har de dessutom riskerat livet i ett uppror mot myglet, och genom att stå upp för sitt land i ett fullskaligt krig. De tiger inte om missförhållanden, ens i krigstider. Allt tyder alltså på att de är mindre benägna att ta skit av sina ledare än någon gång tidigare.
Den andra är EU, som nu har förstått på vilken kontinent Ukraina ligger (även om Orban konstrar). Det betyder pengar till landet. Men minst lika viktigt, om EU sköter korten rätt, betyder det morötter att göra verkliga reformer för transparens och demokrati i Ukraina. Alltså, sådana reformer som vårt svenska konsultprojekt inte rådde på.
Min dröm är att ukrainarna, med hjälp av EU, sparkar upp dörrarna till rummen där mutkolvarna sitter och kastar tärning om resurserna de stulit, och tar kontrollen över sitt eget land.
Det vore historiskt om det lyckades. Men, ukrainarna har som vi nu vet, skapat historia förr.