Elektricitet! Vilken grej, ändå. Man kopplar in sig på ett nät och kan driva sådant som luftviftor, datorer och pappersbruk. Detta hade begripligt nog en air av magi när den organiserade produktionen och konsumtionen av el ännu var nytt i början av 1900-talet. Nu tar vi det för givet. Men så ska den prissättas, elen. Då får vi förlita oss på en annan sorts magi; marknaden, med sina orakel och sina krav på att betros snarare än skärskådas.
I sin enklaste form är logiken bakom marknadsprissättning enkel, man skulle kunna säga intuitiv. När utbudet är litet i förhållande till efterfrågan pressas priset uppåt. Och vice versa. Men verkligheten är mer komplicerad. Där finns till exempel en del viktiga skillnader mellan el och, säg, potatis. Det är förhållandevis enkelt att börja odla potatis jämfört med att sätta upp ett kärnkraftverk. Det är väsentligt svårare att lagra stora mängder el än potatis – potatisen behöver inte i princip produceras samtidigt som den konsumeras. Infrastrukturen för distribution av potatis är inte tekniskt beroende av flödet av potatis. Det är inte lika dyrt och ineffektivt att köra två olika lass potatis bredvid varandra som att dra parallella ledningar. Man kan föredra mjölig potatis framför fast, fastställa skillnaden mellan dem okulärt och tänka sig skilda priser på basis av detta. Så fungerar det inte riktigt med el. Och så vidare.
En hel värld av profit, beroende och våld har formats efter de fossila bränslenas säregenheter.
Priset på el bygger sålunda alltid på en rad systemiska förutsättningar och överenskommelser. Mycket ska vara på plats för att skapa konturerna av en marknad där den magiska osynliga handen kan suggereras fram. När vi i Sverige har ”avreglerat” el-marknaden i omgångar, betyder det i praktiken att vi om-reglerat, till exempel så att det ska gå att ha kommersiella ägare av olika delar av nätet, och att det ska gå att ”konkurrera” mellan olika försäljningsbolag om en produkt som definitionsmässigt är exakt densamma när den når slutkonsumenten.
El ingår i ett sammanhang
Själva el-priset – som nu på goda grunder är föremål för mycket ståhej – bestäms idag genom ett system skisserat på EU-nivå. Sverige delas där upp i så kallade elprisområden. Inom dessa områden råder så kallad marginalprissättning, vilket betyder att den dyrast producerade, efterfrågade elen, blir gällande. (Notera även här skillnaden mot potatis). Slutresultatet för svensk del är i praktiken att i södra och mellersta Sverige så blir det i huvudsak efterfrågan i Tyskland som avgör vilket pris som hushåll och företag behöver betala – ett pris som dessutom kan variera enormt. Kopplingen till den enkla, intuitiva marknadsmekanismen av utbud och efterfrågan är förvriden. Sverige har i åratal producerat ett överskott av el nästan hela tiden, och har det senaste året varit EU:s främsta el-exportland.
Sålunda har vi nu istället en samhällsdebatt som präglas av hur olika sidor liksom känner inför och identifierar sig med olika energislag.
Denna prissättningsmodell är konstruerad utifrån ett marknadsfundamentalistiskt etos, där inga varor eller tjänster besitter essentiella karaktäristika – potatis, bussresor och el är underlagda samma järnlagar av utbud och efterfrågan, i en värld utan geografi och historia. Verkligheten bjuder dock en del motstånd.
El är inte vilken som helst vara. Dess bruk påverkar och omformar en rad samhälleliga och ekonomiska processer, på ett sätt som inte enkelt kan fångas i ett pris som går upp och ner på timbasis. Och, inte minst: geografi och historia kan inte abstraheras bort genom att rita upp ett el-område på papper. Det faktum att exempelvis Sverige ligger där det ligger har, tillsammans med rader av politiska och ekonomiska beslut fattade över tid, skapat reellt existerande konsumtionsmönster hos hushållen, med nödvändighet segare och mer materiellt förankrade än att de kan skifta med några släckta lampor och ett par underställ. Samt, framförallt, en reellt existerande industristruktur. Energiintensiva pappers- och aluminiumindustrier finns där de finns. Deras framgångsrika omställning bort från fossila bränslen är avgörande för såväl klimatpåverkan som framtida svensk välstånd.
Detta är inte något unikt svenskt fenomen. En hel värld av profit, beroende och våld har formats efter de fossila bränslenas säregenheter – geografi och historia igen. Energisystem är och förblir fundamentalt sammanvävda med mer djupgående ekonomiska och politiska realiteter, strukturer och vägval.
Nätraseri istället för planering
Den svenska politiska debatten om energipolitik i allmänhet och el-priserna i synnerhet har inte direkt präglats av ett sådant samhällsbyggnadsperspektiv. När det å ena sidan saknas ett historiskt-materiellt fundament för diskussionen, och å andra sidan råder bred partipolitisk enighet om att marknadstänkandet ska betraktas som orubbligt heligt, är det lätt hänt att vi hamnar där vi är: i kulturkrigandets kletiga pannkaka. Sålunda har vi nu istället en samhällsdebatt som präglas av hur olika sidor liksom känner inför och identifierar sig med olika energislag. Strategisk planering och diskussion om konkreta målkonflikter ersätts av monomana talepunkter och missvisande nätraseri. Under tiden får svenska konsumenter och företag betala orimligt höga el-priser, den livsnödvändiga klimatomställningen riskerar att saktas ned, och vi blir alla lite dummare och räddare under trycket av syndabocksletande högerpopulism.