I Sverige genomförs riktigt viktiga, strukturella reformer bara när det är kris.
Den ekonomiska krisen i början av 1990-talet ledde såväl till ett svensk EU-inträde som till en genomgripande pensionsreform. Rysslands anfall på Ukraina leder – eller kommer att leda – till att Sverige blir medlem i Nato.
Det vore önskvärt att det svenska politiska systemet var mer proaktivt, det vill säga kunde agera självständigt för att lösa samhällsproblem, i stället för att bara reagera på förändringar i miljön eller omvärlden.
I stället tvingas vi nu bevittna en huggsexa , där partier tävlar om att bryta sönder grundvalarna för pensionssystemet. Det är djupt tragiskt!
Dagens bråk om pensionerna är ett bra exempel. Vi skapade efter 1990-talskrisen ett genomtänkt och robust pensionssystem. Utfallande pensioner skulle vara relaterade till under arbetstiden inbetalade premier i ett system som de beslutande partierna lovade att vårda gemensamt.
Pensionsreformen har levererat! Flertalet svenska pensionär har en bra pension. Men systemet utsätts för stora påfrestningar, eftersom vi lever allt längre och betydligt längre än vad pensionssystemets konstruktörer kunde ana. Om man vill lösa det problemet måste mer pengar föras in i systemet. Alternativt kan man sänka skatten på pensionsinkomster men det är, ur pensionärens synpunkt, betydligt mer osäkert.
Det tragiska är att partierna bakom pensionsuppgörelsen inte fortsatt kunnat formera sig till gemensamma uppgörelser. I stället tvingas vi nu bevittna en huggsexa , där partier tävlar om att bryta sönder grundvalarna för pensionssystemet. Det är djupt tragiskt!
Den senaste omvärldsförändringen handlar förstås om Rysslands oprovocerade angrepp på Ukraina. Hur ska vi förhålla oss till att Ryssland anser sig ha rätt att flytta gränser och rätt att anse Sverige vara en del av Rysslands intressesfär?
Vi i Sverige svävar gärna ut i tankar om att vara världens samvete med avspänning, nedrustning och evig fred på agendan.
Säkerhetspolitik handlar i grunden inte om idealistiska, ideologiska och högtflygande tankar. Riktig säkerhetspolitik är handfast, pragmatisk och grundmurad och handlar bara om frågan; vad kan vi bäst göra för att trygga vårt lands frihet och oberoende?
Häri ligger skillnaden mellan den säkerhetspolitiska debatten i Finland respektive Sverige. I Finland är den just handfast materia medan vi i Sverige – efter 200 års fred – gärna svävar ut i tankar om att vara världens samvete med avspänning, nedrustning och evig fred på agendan.
Nu tvingas även vårt fredliga land komma ner på jorden. Att efterkrigstidens europeiska säkerhetsordning ligger i spillror innebär tre fundamentala förändringar.
Den första är att Ryssland tar sig rätten att bestämma vilka stater som anses ha existensberättigande. Den andra är att man anser sig ha rätt att flytta statsgränser med militär makt. Den tredje är att man anser sig ha rätt till en rysk inflytelsesfär där man har rätt att överpröva ländernas beslut om t.ex. säkerhetspolitiken. Till den inflytelsesfären räknar Ryssland i dag Sverige.
Idag föreligger inte något militärt hot mot Sverige. Men om Ryssland fortsätter på samma politiska kurs som idag så kan ett sådant hot uppkomma längre fram. Det är då svagheterna med att bara lita till sig själva blir uppenbara. Vill vi riskera att bli ett nytt Ukraina om fem eller tio år?
Ett inträde i Nato är inte hotfullt, utan logiskt. Redan 2009 uttalade riksdagen den ”solidaritetsförklaring” som innebar att Sverige inte skulle förhålla sig passivt vid ett angrepp på ett grannland eller annat EU-land. Och riksdagen uttalade förhoppningen om att dessa länder skulle komma till vår undsättning om vi hamnar i knipa.
Ett Nato-medlemskap är i grunden ingenting annat än att byta solidaritetsförklaringens förhoppningar om stöd mot en förpliktelse enligt artikel 5 i Nato-fördraget att göra precis det.