Klockan var bara 04 på lördagsmorgonen den 10 februari 2007 när statsrådsbilen rullade ut genom Harpsunds grindar och satte kurs mot Skavsta där regeringsplanet väntade på oss. En morgontidig Expressen-fotograf tog en bild av planet när det rullade över startbanan och sedan lyfte.
Varför kan man undra. Resmålet var inte skumt eller hemligt. Carl och jag var på väg till den internationella säkerhetskonferensen i München och några timmar senare satt vi på plats och lyssnade till det hårda tal där Vladimir Putin ifrågasatte västvärldens förhållningssätt och efterkrigstidens europeiska säkerhetsordning. Tillfället var väl valt. Alla framträdande europeiska försvars- och säkerhetspolitiker var på plats men också en tung delegation från USA med senator John McCain i spetsen.
Efter talet lämnade Putin snabbt säkerhetskonferensen och lät sin försvarsminister Sergej Ivanov lugna ner stämningen.
Efter talet lämnade Putin snabbt säkerhetskonferensen och lät sin försvarsminister Sergej Ivanov – som jag haft på besök i Stockholm några månader tidigare – lugna ner stämningen med sin mer västanpassade och diplomatiska framtoning.
I efterhand kan sägas att Vladimir Putin med sitt brutala invasionskrig mot Ukraina inte har gjort någonting annat än det han med start i München 2007 har signalerat. Men att de händelser som nu utspelas i Europa skulle kunna komma att hända föresvävade mig varken i München eller ens för en månad sedan.
Liknelser har gjorts med eftergiftspolitiken mot Hitler 1938. Om Hitler hade stoppats då hade vi kunnat undvika det andra världskriget. Winston Churchill insåg det men få andra. Eftergiftspolitik var lättare.
Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg konstaterade i söndags att vi nu återigen har gjort samma misstag. Vi såg vad som var på väg att hända men vi gjorde ingenting, utan valde återigen eftergiftspolitiken.
För Sveriges del kan vi notera att vi varit konstant feltajmade i hundra år.
Skillnaden mot 1938 är förstås att Ryssland är en kärnvapenmakt men vi borde – med Anders Lindbergs ord – ”ha gjort det vi gör nu, fast redan 2014. Vi skulle ha släckt ner den ryska ekonomin och beväpnat Ukraina. För om vi hade agerat då så skulle vi sannolikt ha sluppit fullskaligt krig nu”.
Så är det förmodligen. Men vad man bäst ska göra är svårt att veta när man står vid brytpunkten och mycket lättare att se i efterhand när facit redan finns. Den som 2014 hade krävt totala sanktioner mot Ryssland och beväpning av Ukraina hade sannolikt klassificerats som en krigshetsare, förmodligen även av Aftonbladets ledarsida.
När hoten åter uppenbaras står vi åter med byxorna nere, åtminstone vid knäna.
För Sveriges del kan vi notera att vi varit konstant feltajmade i hundra år. När Tyskland gick in i Danmark och Norge stod vi med byxorna nere. När muren föll och den eviga freden inträdde var vi militärt starka. Och när hoten åter uppenbaras står vi åter med byxorna nere, åtminstone vid knäna.
Det är djupt frustrerande att sitta på åskådarplats och bara titta på när ohyggliga händelser nu utspelas i ett europeiskt land. Ukrainarnas motståndsvilja väcker vår beundran och tacksamhet.
Det som händer är en tragik också för Ryssland. Hård krigscensur och styrd nyhetsförmedling gör att många i den ryska befolkningens ger sitt stöd för Putin. Men inte ens Putin kan hindra att sanningen så småningom sipprar ner till den ryska befolkningen.
Fallande rubel, ökande inflation och börskrasch kommer att ruinera många ryssar. Västerländska företag lämnar i ökande takt Ryssland. I längden blir det svårt att förklara det med att nazister och knarkare styr Ukraina. Men det kommer också hem, inte bara stupade i liksäckar, utan även 200 000 soldater som kommer att bära vittnesbörd om vad de har upplevt.