Den 24 februari förändrades världen och efterkrigstidens europeiska säkerhetsordning – med grund i Helsingforsöverenskommelsen 1975 och Parisstadgan 1990 – lades i spillror. Ryssland erkänner inte mänskliga rättigheter som en oskiljaktig del av den internationella säkerheten. Man erkänner inte längre alla staters suveränitet, deras rätt att själva bestämma sin utrikes- och säkerhetspolitik och inte heller principen om att gränser inte får ändras med våld.
I stället gör Ryssland nu anspråk på avgörande inflytande över andra stater i sitt närområde. Innebörden av det är en ny säkerhetsordning där makt går före rätt. Ukraina vägrade att foga sig i detta och utsattes då för ett hänsynslöst och fruktansvärt anfallskrig.
Även Sverige ingår i det som Ryssland uppfattar som sitt intresseområde. Därför kräver man anpassning även av svensk säkerhetspolitik efter ryska krav. Frågan blir då hur vi ska bäst ska kunna trygga vår självständighet och vårt oberoende?
Om man skalar bort den partipolitiska retoriken är ett svenskt medlemskap i Nato den logiska konsekvensen av Riksdagens nationella solidaritetsförklaring.
Under kalla kriget var alliansfriheten, som syftade till att kunna hålla Sverige neutralt vid ett krig, ändamålsenlig. Men idag lever vi i en annan värld. Sedan 1995 är neutralitetspolitiken ersatt av ett nära politiskt samarbete: EU. För 12 år sedan uttalade Riksdagen en solidaritetsförklaring. Den säger att vi inte kommer att förhålla oss passiva om ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land och att vi dessutom förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.
EU har en motsvarande solidaritetsklausul i Lissabonfördraget. Problemet är bara att EU är ett politiskt samarbete utan militära muskler.
Det må vara att det inte föreligger något militärt hot mot Sverige idag. Men i förlängningen innebär Rysslands förhållningssätt och maktanspråk ett existentiellt hot även mot vårt land. Det bästa sättet att trygga vår frihet är därför att ingå i det politiska samarbete som också har militär förmåga att ge oss skydd, det vill säga Nato.
Säkerhetspolitik är inte en tävlan om att vara moraliskt mest högtstående.
Egentligen är det märkligt att det alltjämt finns politiska låsningar i denna fråga. Om man skalar bort den partipolitiska retoriken är ett svenskt medlemskap i Nato den logiska konsekvensen av Riksdagens nationella solidaritetsförklaring. Medlemskapet innebär att solidaritetsförklaringens förhoppning om att andra ska komma till vår hjälp ersätts av en förpliktelse för dem att göra just det.
Bakom kulisserna pågår nu intensiva analyser, diskussioner och överväganden. I den bästa av världar leder detta till att Sverige och Finland under vårens lopp meddelar att vi gemensamt ansöker om inträde i Nato och att vi fått tillräckliga säkerhetsgarantier för att kunna hantera ansökningstiden.
Säkerhetspolitik är inte en tävlan om att vara moraliskt mest högtstående eller om att hävda ideologiska principer. Säkerhetspolitik är att handfast, jordnära och praktiskt hantera sin säkerhet och de hot som kan uppkomma mot den. Den uppgiften måste vi ta på allvar. Vi vill inte bli ett nytt Ukraina om fem eller tio år.