Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
”Att du avlat ett barn betyder inte att du äger det” Vad kan vi lära av den treåriga flickans död? Krönika av Jenny Maria Nilsson. Foto: Fredrik Sandberg / TT

Krönika ”Att du avlat ett barn betyder inte att du äger det”

Den treåriga flickans död måste få vara det samhällstrauma det är, för att förändra normer och lagar, skriver Jenny Maria Nilsson.

Kammarrätten i Jönköping bestämde att en treårig flicka skulle tas från sin familj och ges till personer som förhållandevis var främlingar för henne, hon dog där sedan hon fått i sig sömnmedel. Flickan hette Esmeralda, hon placerades i familjehem från det att hon var sju veckor till sommaren 2019 och fick sedan återvända till sina biologiska föräldrar, som efter hennes död misstänks för vållande till annans död och brott mot griftefriden. (Pappan har avlidit i häktet.) En tragedi och tragedins detaljer börjar klarna, bland annat i och med Dagens Nyheters reportage.

Att du avlat ett barn betyder inte att du äger det, från det att barnet föds (lite innan till och med) är ett barn en människa i egen rätt som omfamnas av lagar och mänskliga rättigheter. Det är anständiga nationers (och människors) både juridiska och sociala perspektiv på barn, en av grunderna i ett civiliserat och respektabelt samhälle eftersom det värnar människans autonomi. Trots det, trots förordningar, socialtjänst, en uppsjö barnrättsorganisationer, fortsätter barn att fara illa – gör det just nu – och när det kommer till allmänhetens kännedom är det ibland för sent.

Föräldraskap är att spänna upp ett paraply över barnet och under det ordna kärlek, omsorg och skydd.

Vad är en förälder, vad är familj? Kanske är blod tjockare än vatten men kärlek är tjockare än blod och att ha fysisk potential att alstra ett barn gör ingen till varken förälder eller god vårdnadshavare. Föräldraskap är att spänna upp ett paraply över barnet och under det ordna kärlek, omsorg och skydd. Barn behöver inte bullbakande perfektion, charterresor eller medelklassvillor med studsmatta. (Även om det inte är något fel på det.) Också föräldrar med svårigheter, egna sår och dåliga sidor kan slå upp det där paraplyet; barn behöver få sina behov prioriterade, att föräldrar förmår utvärdera sin påverkan på dem och vill dem väl.

Vill väl? Det vill väl alla föräldrar? I samband med barnen i Ystad (som hölls undan från skola och samhälle) och de i Bjärred (som dödades av sin pappa) skrev jag att en av våra farligaste myter är att alla föräldrar vill sina barn väl. Myten gör att vi betraktar det som ett slags olycka eller ett misstag när barn far illa, och den gör det svårt för utsatta barn att navigera sin utsatthet. Sanningen är att det finns personer som är farliga för barn och ibland är de personerna barnens föräldrar.

För några år sedan spreds en film i sociala medier, en syrisk femtonåring som kommit som flykting till Storbritannien attackerades av klasskamrater. Attacken var otäck, hastig och våldsam. Pojken hade bandage om armen efter en tidigare skada mobbarna åsamkat honom. När femtonåringen senare intervjuades sa han: De tror jag är annorlunda, men jag är som alla andra. Hjärtskärande, han var ensam; skolan och klasskamraterna reagerade inte på misshandeln.

Hur var hennes tid med de biologiska föräldrarna? Också det bör utredas.

Varje individ ingår i flera kretsar och vi räknar ofta med att kretsar som familj, skola och föreningsliv är mjuka men om de är våldsamma är de särskilt farliga då de isolerar människor mot den omvärld som hade kunnat skydda dem. Bara slumpen gjorde att den syriske pojkens öde kom upp i offentligheten och först där – i den yttersta kretsen – fanns upprättelse, hjälp och stöd. Det är sorgligt och ett problem att det samlade rättspatos och den omtänksamhet som trots allt finns bland människor inte når samhällets mest sårbara.

Men, det nådde till en början Esmeralda. Först hade hon otur och föddes med drogabstinens till föräldrar med problem och blandmissbruk. Sen hade hon tur, välvilja och rättvisa kanaliserades via socialtjänsten och hon fick en familj där hon kunde frodas. Men, paraplyet de spänt över henne slogs ner. Det kostade henne livet. Hur var hennes tid med de biologiska föräldrarna? Också det bör utredas. Barn som utsätts för vårdnadsbrist eller någon sorts misshandel kan ha posttraumatisk stress i nivå med överlevare från koncentrationsläger.

Flickans död måste få vara det samhällstrauma det är, för att förändra normer och lagar. Alla föräldrar vill inte barn väl, förmår inte ta hand om dem. Kärlek och omsorg som kan manifesteras i föräldraansvar behöver väga tyngre när man tar beslut för barn som inte kan göra sin röst hörd och både rättssamhället och civilsamhället bör vara varse att människor riskerar fara illa i sina inre kretsar. Nu är politiker på tårna, Lena Hallengren och Ulf Kristersson har träffat Esmeraldas familjehemsmamma Melinda Jacobs och det är bra. Ändå känns allt bittert, förlorat, försent. De som i allt väsentligt var Esmeraldas mor och far var utan rättigheter när de visste att deras barn var i fara.

11 mar 2020
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Nyheter
De viktigaste nyheterna två gånger i veckan