Sveriges sätt att hantera pandemin genom främst information har varit framgångsrikt jämfört med starkt repressiva länder som Italien, Spanien och Storbritannien. När detta skrivs har 3 225 svenskar, enligt officiell statistik, avlidit i covid-19. Av dem var knappt 88 procent 70 år eller äldre. Drygt 95 procent var 60 år eller äldre.
Statistikens procenttal bekräftar vad vi redan visste dvs. att äldre är mer sårbara för smittan än yngre. Men statistikens absoluta tal avslöjar också att vi hittills lyckats sämre än våra nordiska grannländer. I hög grad beror det på att vi misslyckades med att hålla smittan borta från våra äldreboenden.
Det finns all anledning att noga utvärdera orsakerna bakom detta misslyckande. Några svagheter ter sig redan uppenbara. Hit hör problemen med stor personalomsättning, brist på skyddsutrustning och brist på tillräcklig utbildning av all personal.
Jag vet av egen erfarenhet att det är viktigt att få hålla en döende förälders hand.
Jag menar att äldrevårdens brister kan sammanfattas som en undermålig styrning och ledning. Att ha adekvat skyddsutrustning på plats är en styrnings- och ledningsfråga. Att göra en schemaläggning som minimerar antalet personers kontakter med enskilda boende är en styrnings- och ledningsfråga. Detsamma gäller att organisera kohortvård det vill säga i görligaste mån separera infekterade från friska. För att inte tala om att ge den anställda personalen tydliga anvisningar och instruktioner för hantering av såväl klienter, kollegor som materiel och utrustning.
Bristerna medförde att smittan spreds, trots att många äldreboenden införde besöksförbud på ett ganska tidigt stadium. Och det leder mig över till några etiska reflektioner.
Jag vet av egen erfarenhet att det är viktigt att få hålla en döende förälders hand. Att finnas på plats när livet lämnar. Vi vill inte att våra närmaste ska dö ensamma. Men nu förvägrades många att få sitta vid sina anhörigas sida. Med vilken rätt fattades de besluten? Med omsorg om vem? Och hade det inte varit möjligt att etablera andra rutiner? Utformningen av besöksförbuden stoppade nu de närmast anhöriga till döende människor, snarare än smittan.
Tydligen har det varit viktigare för många institutioner att skydda sitt rykte eller ”varumärke”. Det här är helt oacceptabelt, en skandal!
Många äldreboenden – såväl kommunala som privata – har därtill hemlighållit sitt smittläge för allmänheten, trots att detta är en mycket viktig information som anhöriga måste få förhålla sig till. Men tydligen har det varit viktigare för många institutioner att skydda sitt rykte eller ”varumärke”. Det här är helt oacceptabelt, en skandal! Självfallet borde alla institutioner som bedriver någon form av vård ha öppenhet och transparens som ledord. Det är också en viktig styrnings- och ledningsfråga.
Särskilt upprörande blir det förstås när svenska myndigheter trampar fel. Tidningen Sörmlands Nyheter kunde avslöja hur Region Sörmland och flera sörmländska kommuner aktivt sökte hemlighålla omfattningen av smittspridningen i länet, motarbeta allmänhetens rätt till insyn och till och med radera information i allmänna handlingar.
Jag har nu hört flera vårdgivare åberopa patientsekretess som skäl för att inte informera anhöriga och allmänhet om att smitta sökt sig in. Detta finns det också starka skäl att reagera emot. I detta sammanhang är patientsekretessen ett rent påhitt. Uppgiften att smitta finns etablerad på ett visst boende är nämligen ingenting som går att härleda till enskilda patienter.
Dagens flata attityd – att varje vårdinrättning efter eget gottfinnande får avgöra vilken information de ger – duger inte. Är det någon som ska säga ifrån när sekretesslagstiftningen missbrukas inom vården så är det Socialstyrelsen. När får vi se Socialstyrelsen säga ifrån, högt och tydligt, att transparens och öppenhet ska vara ledord också inom vården?