Jag lämnade politiken för mer än tolv år sedan men blir än idag ofta kontaktad av journalister. Då handlar det oftast om att höra efter vad jag anser om något som Moderaterna har gjort eller inte har gjort. Ibland ger jag min uppfattning till känna. Ofta gör jag det inte, eftersom skälet till att frågorna ställs bara är att man hoppas kunna sätta en braskande rubrik av typen ”Toppmoderat sågar moderaternas utspel”. Det kallas medielogik.
När myndigheter trampar i klaveret, till exempel slarvar med upphandlingar eller sekretessregler, kontaktar media regelmässigt en viss professor i förvaltningsrätt. Han är, oavsett insikter i sakfrågan, alltid beredd att uttala sig och misstänka jäv, korruption eller grundlagsbrott. Journalisterna får precis vad de vill ha.
Nu tycks media också samla på sig ett litet förråd av överläkare, som gärna uttalar sig om coronavirusets härjningar och om Folkhälsomyndighetens bedömningar. Och som framför allt spekulerar. Är det en pandemi eller inte? Ska vi skanna alla inresande eller inte? Ska skolorna vara öppna eller stängda?
Ett problem i sammanhanget är förstås att många fakta kring SARS-Cov-2 och covid-19 ännu är okända. Frågorna är därför fler än svaren och det tenderar att inbjuda till spekulationer. Det gäller inte bara olika självutnämnda experter, utan i den fällan har även Folkhälsomyndigheten fallit.
Sålunda har vår statsepidemiolog, i oträngt mål, först gjort bedömningar av utvecklingen i Kina som han tvingats ta tillbaka och därefter kommit med felaktiga gissningar.
Sålunda har vår statsepidemiolog, i oträngt mål, först gjort bedömningar av utvecklingen i Kina som han tvingats ta tillbaka och därefter kommit med felaktiga gissningar om när antalet ”importerade” coronafall till Sverige kan förväntas vända neråt. Också myndigheternas samlade budskapsgivning kring hur skolorna ska bete sig och hur hemvändande elever från sportlovsresor i till exempelvis norra Italien ska bete sig var inledningsvis otydlig.
Det lugnar naturligtvis heller inte medborgarna när kvällstidningarna talar om ”dödsviruset” och visar bilder på ansiktsmasker och affärshyllor som gapar tomma efter hamstring. Den typen av sensationsjournalistik spär naturligtvis på människors oro och gör det utan att gagna något vettigt syfte.
Konsekvenserna av det virusutbrott som så här långt har drabbat en bit över 100 000 människor över hela världen kommer att bli omfattande. Varu- och tjänsteflödena störs, börserna rasar, tillväxten faller, många företag – inte minst i flyg- och resebranschen – kommer att gå i konkurs, människor blir arbetslösa. I värsta fall kan det ta betydande tid innan världsekonomin återhämtar sig.
Det är också klokt att inse att coronasmittan inte går att stoppa, utan att det handlar om att hålla ner den.
Så här långt tycks den första svenska försvarslinjen för att undvika smittspridning – information, smittspårning och isolering – ha fungerat väl. Det lär dock inte hindra att vi förr eller senare även får en allmän smittspridning inom landet. Då blir det om möjligt än viktigare att myndigheterna ger tydliga och sakligt väl underbyggda råd om hur vi som medborgare bör bete oss och att alarmisterna håller sig på mattan.
Det är också klokt att inse att coronasmittan inte går att stoppa, utan att det handlar om att hålla ner den så att sjukvården klarar att hantera dem som kommer att behöva sjukhusvård. Och att skydda riskgrupperna, de äldre och de med underliggande sjukdomar.
I sinom tid behöver vår hantering av coronakrisen utvärderas och Folkhälsomyndighetens och andra myndigheters göranden och låtanden granskas.
Men så här i krisens inledning är det kanske mer fruktbart om alla krafter – myndigheter såväl som media och självutnämnda experter – avhåller sig från spekulationer och personligt tyckande och i stället samlas kring vetenskaplig evidens och faktabaserad information.