”Jag har skottsäker väst”

Tidigare fanns tre radiostationer i Pradera, en stad med 45 000 invånare (ungefär som Sundsvall). Nu finns det en radiostation kvar.

Enoc Romero Beltrán. Foto: Gert Lundstedt.

Problemen började när regeringen avväpnade paramilitärerna 2008. Det fanns inte jobb för alla som lade ned vapnen. De som blev utan tog till vapen igen. ”Bandas criminales”, (”bacrim”), de kriminella gängen, växte fram. Hot, utpressning och våld blev vardag. Också mot journalister, direkt och indirekt.
– Plötsligt försvann annonsörer för mig, berättar Enoc Romero Beltrán som äger radiostationen Pradera Stereo.
– De kriminella gängen skulle ha sin del av kakan. Annonsörerna skulle betala en ”avgift” även till dem.
Så annonsörer drog sig ur. Av tre radiostationer fanns snart bara Enoc Beltráns Pradera Stereo kvar.

Granskande journalistik leder till hot

Pradera ligger några mil från tvåmiljonstaden Cali. En småstad med ett torg och en park i centrum. Allt ser oskyldigt och sömndrucket ut i eftermiddagssolen. Men tidigare var parken knutpunkt för knarklangning, vilket Enoc Beltrán rapporterade om i radion. Om det var den händelsen som startade problemen för honom är svårt att säga. Det kan likaväl ha varit hans kritiska granskning av den smutsiga gruvprospekteringen i bergen runt Pradera. Eller att han rapporterade om militärens jakt på en gerillaledare som sedan dödades, eller kartläggningen av de kriminella gängen. Enoc Beltráns journalistik har hursomhelst inte gjort honom populär hos de som blivit granskade.

Anledningen till att det är så våldsamt i Pradera är att det går en knarkled från Stilla Havskusten över bergskedjan intill. Därmed finns gerillan, paramilitärerna och de kriminella gängen också där.
Ju mer Enoc granskade och rapporterade desto fler blev hoten.
– Någon lade en förbönbok för avlidna på min trapp.

Han visar ett brev paramilitärerna nyligen stack in under dörren. En dödskalle med korslagda maskingevär i brevhuvudet. Tillsammans med åtta andra journalister pekas Enoc Beltrán ut som ”militärt mål” och får 24 timmar på sig att försvinna från Pradera.

Hoten leder till självcensur

Från hot till handling gick det när Enoc försökte starta en tidning, Despierta! Pradera (Vakna! Pradera). I februari i år brändes redaktionen ned av en molotovcocktail.
– Tidningen skulle ta upp frågor kring gruvverksamheten. Jag vet att det är farliga ämnen att skriva om.

Efter det har han blivit försiktigare.
– Jag censurerar mig själv.

Radiostudion ligger en våning upp från gatan, där han också bor med sin fru Mary. De fyra barnen har alla flyttat hemifrån på grund av hoten. Hunden Mateo skäller runt benen, men är ingen vakthund. Det är däremot de två livvakter som finns nära Enoc.
– Jag har skottsäker väst och pansarförstärkt bil också.

Tillsammans med ytterligare 103 journalister har regeringen beviljat honom beskydd. Sedan 1995 har 57 journalister mördats i Colombia.
Problemet med att vara hotad är snarare, enligt Enoc, svårigheten att få annonsörer till radiokanalen än svårigheter att verka som journalist.
– Jag brukade ha 50 annonsörer, nu har jag tre. Två från myndigheter och en hårfrisörska.

Allt färre vill bli journalister

Som de flesta colombianska journalister går det inte att leva på bara journalistik. Enoc har fått ett halvårsuppdrag från FECOLPER, Colombianska journalistfederationen, för att göra en enkät som regeringen beställt. Han undervisar i muntlig framställning och driver en journalistutbildning vid radiostationen. Men vartefter hoten ökat har eleverna minskat.
– Från början var de 54, nu är de åtta.

Han hade tidigare sekreterare, journalister och annan personal men tvingas nu sköta allt själv.
– Jag köper tjänster när jag behöver och har råd.

Livvakterna står vid fönstret. Iakttar trafiken. På andra sidan gatan står den pansarförstärkta bilen. Vad driver honom att fortsätta arbeta som journalist?
– Jag är härifrån, har mitt företag här och kan inget annat än att driva den här radiostationen. Min familj har många gånger sagt åt mig att sluta. Men journalistik är det jag kan och som driver mig.