Colombias huvudstad Bogotá kallas Huecotá av stadens taxichaufförer (spanskans hueco, hål). Gatorna är nämligen fulla av hål stora som kratrar. Hål på grund av bristande skatteuttag för underhåll.
Den colombianska arbetsmarknaden är också full av hål: arbetsrätten är svag och utväxlingen på arbetskraftsinsatsen låg. Hela 55-60 procent jobbar inom den informella sektorn. Knappt fem procent är fackanslutna. Kollektivavtalen har minskat de senaste åren och istället har ”pacto colectivo” (kollektiv pakt) blivit vanligare – ett juridiskt skyddat avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare utan att blanda in facket som förhandlingspart.
Mellan 2002 och 2012 genomförde TCO, LO och Svenskt Näringsliv tillsammans med sina colombianska motsvarigheter projektet Colombian Labour Market Programme. Övergripande mål var ”att stärka relationerna och dialogen mellan parterna för att få till stånd mer effektiva och produktiva förhandlingar”.
När projektet började 2002 kunde arbetsgivare och arbetstagare inte ens sitta vid samma bord, än mindre förhandla med varandra. Förhandlingarna slutade i regel i trepartssamtal med regeringen, eventuellt i en medlingsdomstol.
Men saker har förändrats, liksom Colombia har förändrats. En fredsprocess för att få ett slut på den väpnade konflikt som pågått i decennier är inne i ett avgörande skede. Antalet mord på fackliga företrädare – under många år högst i världen – har gått ned, även om 63 procent av alla mord på fackliga företrädare under 2012 skedde i Colombia enligt Internationella fackliga samorganisationen IFS. Colombias ekonomi är idag en av Latinamerikas starkaste med en BNP-tillväxt på drygt fyra procent, och landet har ansökt om medlemskap i OECD.
I perspektiv av detta blir förhandlingar och avtal på arbetsmarknaden viktiga för att undvika konflikter och strejker.
”Största steget framåt var när projektet nådde ut på regional nivå.”
Emma Nilenfors, biståndschef på svenska ambassaden i Bogotá följde det svensk-colombianska projektet redan från 2004.
– Största steget framåt var när projektet nådde ut på regional nivå. Där har det fungerat bättre och varit bra för både fack och företagare.
Emma Nilenfors menar att de svenska parterna ingett förtroende och kunnat visa hur svenska fack och arbetsgivare jobbar med frågorna.
Colombias tre fackliga centralorganisationer CUT, CTC och CGT och arbetsgivarföreningen ANDI är överens på en punkt. Att man nu, till skillnad från tidigare, kan sitta ned vid samma bord och diskutera och förhandla, även om det fortfarande ofta slutar i trepartssamtal med regeringen.
Splittrat fackligt system
Men medan CTC och CGT pekar på framsteg med regionala och lokala workshops, utbildning och förhandlingar, så pekar CUT istället på en ökad förekomst av pactos colectivos och avsaknad av centrala kollektivavtal.
– Förutom bland lärare och bananarbetare. De yrkesgrupperna har kunnat kringgå lagstiftningen, som annars detaljreglerar fackföreningarnas interna struktur mot företagsfack istället för bransch- och yrkesfack. Resultatet är ett söndrat system med en mängd fristående fackklubbar som inte sällan dessutom splittras sinsemellan av inre partipolitiska strider, säger CUT:s direktör för internationella relationer, Diógenes Orjuela.
Imponerade av Medlingsinstitutet
Under projektet gjorde de colombianska parterna en studieresa till Sverige. Bland annat besökte de Medlingsinstitutet, och blev imponerade. Vilket resulterat i ett embryo till ett colombianskt Medlingsinstitut där det nu ingår 32 representanter från de fackliga centralorganisationerna och arbetsgivarorganisationen. Ofta akademiker, som jurister inom arbetsrätt, vilka kallas in för att arrangera workshops för parterna i förhandlingsprocedur och -teknik. Men också för att ge direkt och personligt stöd vid förhandlingar.