I land efter land rycker nationalistiska, högerextrema, fascistiska och rasistiska partier fram i EU. Det är en brokig skara partier som Lars Jederlund i sin nya bok ”Ödesvalet” (Premiss förlag) samlar ihop under begreppet ”bruna”, om än av olika nyanser.
Lars Jederlund definierar fyra olika grupper, däribland kategorin ”etnocentriska högerpartier” dit han räknar Sverigedemokraterna, ”fascister, extremhöger” dit Ungerns Jobbik och Greklands Gyllene gryning räknas, ”högerpopulister” som Finlands Sannfinländarna och en mindre grupp ”religiösa högerfundamentalister” som bara innehåller fyra partier. Däribland ungerska KDNP, ungefär Kristna demokratiska folkpartiet, som har en koalition med Viktor Orbáns regeringsparti Fidesz (etnocentriskt högerparti enligt Jederlunds klassificering).
Lars Jederlund. Foto: Simon Markusson
– Opinionsmätningarna i EU-27 pekar på att sossarna på europeisk nivå kanske tappar 30 procent. De Kristdemokratiska och konservativa, de schyssta konservativa, de som är för EU och är demokratiskt pålitliga, de kommer också tappa kanske 15 procent. Sedan har vi de bruna som sammantaget kanske ökar med 60–70 procent, säger Lars Jederlund till Arbetsvärlden.
Genom en sammanvägning av de senaste valresultaten, samt nationella prognoser för väljarstöd, kommer Lars Jederlund i boken fram till prognosen att bruna partier kan få ungefär 180 av 705 mandat (mandat efter Brexit). Eller drygt 25 procent av mandaten.
– Då kommer de bli näst störst. Om de skulle lyckas enas och sätta sig i samma grupp så skulle de bli större än Socialdemokraterna – men det kommer de inte lyckas med eftersom de är för splittrade. Även om de inte kommer sitta i samma grupp kommer de däremot kunna enas i vissa frågor, säger Lars Jederlund.
Han ger i boken exempel på att det i Tyskland har bildats flera ”patriotiska” fackföreningar
De bruna partierna har exempelvis olika syn på Ryssland, där en del är Putinvänner och andra inte. De har också olika syn på ekonomiskt samarbete. Samtidigt är vissa väldigt socialt progressiva vad gäller a-kassa, pensioner och lägstalöner medan andra är ekonomiskt nyliberala, enligt Lars Jederlund.
Säkra Europas folk med ”sina egna”
Han uppmanar till läsning av partiernas partiprogram, och citerar i boken bland annat Österrikiska FPÖ (som han klassificerare som etnocentriskt högerparti), som vill uppmuntra till att det föds tillräckligt många barn för att säkra Europas folk med ”sina egna”. Dessutom skriver Lars Jederlund att FPÖ vill att österrikare ska ha förtur till lediga jobb, och att andra människor som bor i Österrike bara ska få de sociala rättigheter som de hade kunnat få i sina ursprungsländer.
Vad för argument har de här olika partierna gemensamt?
– Många av dem säger att vi snart är en minoritet i vårt eget land. Det är det övergripande. Övertagandehotet. Så här säger PVV:s Gert Wilders: ”Islam är den trojanska hästen i Europa. Om vi inte stoppar islamiseringen nu kommer Eurabia och Netherabia bara vara en fråga om tid,” säger Lars Jederlund.
Sverigedemokraterna har bytt fot och vill inte längre lämna EU. Är detta något man kan se hos andra liknande partier i Europa?
– SD har inte ändrat åsikt ett skit om EU. De har gjort ett strategiskt beslut att inte driva frågan om att Sverige ska lämna EU i den här valrörelsen. De är ett genuint EU-fientligt parti. Eftersom de bruna, som är emot EU, ser ut att bli så stora så drar de slutsatsen att det är bättre för dem att bekämpa EU inifrån än utanför, säger Lars Jederlund.
Boken har undertiteln ”En orosanmälan om ett brunt Europa” och gör inte anspråk på att hitta lösningar. Dock nämner Lars Jederlund några motmedel mot populism, däribland facklig organisering. Att fackrörelsen fungerat som en bromskloss mot högerextrema populistpartier är också någonting som Lars Jederlund menar att dessa partier insett och agerar på: bland annat genom initiativ att starta sina egna fackförbund. Han ger i boken exempel på att det i Tyskland har bildats flera ”patriotiska” fackföreningar, och nämner även Sverigedemokraternas försök med att bilda fackförbundet Löntagarna år 2013. Ett förbund som dock blev kortlivat på grund av lågt medlemsunderlag.
Samtidigt är inte fackligt anslutna immuna mot högerpopulismens offensiv, och Lars Jederlund pekar på LO:s bataljer mot Sverigedemokraterna. SD har vunnit stora insteg och blivit näst största parti bland LO-väljarna.
Högerpopulisterna får gehör
Samtidigt syns allt fler tendenser på att högerpopulister får gehör hos etablissemangen. I boken citerar Lars Jederlund från en artikel i Green European Journal där Europafackets ordförande Luca Visentini intervjuas:
”Vi delar inte någonting av deras politiska bakgrund, deras antidemokratiska värderingar eller deras inställning till mänskliga rättigheter. Men när det gäller deras vilja att diskutera med arbetsmarknadens parter, att återupprätta en social trepartsdialog och att stå för social lagstiftning, ja då får vi lyssna.”
Luca Visentinis ambition att ”kombinera våra värderingar med pragmatiska resultat,” är enligt Lars Jederlund samma inställning som Kristdemokraterna i Sverige nu intagit gentemot Sverigedemokraterna.
När Sverigedemokraterna börjar samarbeta med M och KD så kommer den politiska idén att stärkas
– Man legitimerar dem och deras idéer. Då är det klart att de kan växa. Det som annars händer är att de etablerade partierna tar till sig deras uppfattningar. Det ser vi ju nu i Italien, Österrike, Italien, Danmark, Finland, i Sverige. När Sverigedemokraterna börjar samarbeta med M och KD så kommer den politiska idén att stärkas, säger Lars Jederlund.
Krig kan bryta ut
I boken spår han flera möjliga negativa konsekvenser efter valet: att EU lamslås och inte klarar av att genomdriva effektiva reformer, att bruna partier börjar vända EU mot sig självt och att fler Exit-rörelser tar fart. Men han går också så långt som att spekulera om risk för krig i Europa. Han pekar här på att Ungern och Polen redan befinner sig i ett stadie där regimerna tar kontroll över de fria domstolarna och medierna samt inskränker civilsamhällets rättigheter.
”Får den rasistiska extremhögern dominera riskeras ett ”raskrig” som mycket väl kan sprida sig till okontrollerbara spänningar inom, men också mellan, länder,” skriver Lars Jederlund i boken.
Samtidigt medger han att han är alarmistisk.
– Jag är väl alarmist, men någon måste vara det, säger han.