Det har varit många turer kring den aktuella ILO-konventionen.
I fjol lämnade Afrikagruppen under dramatiska former kommittéförhandlingarna i protest mot att en lista med exempel på särskilt utsatta grupper bifogades som en rekommendation till konventionen.
Bland de särskilt utsatta grupperna specificerades bland andra HBTQ-personer.
Lise Donovan, jurist på TCO, är den enda svensken på arbetstagarsidan som är med i förhandlingarna om den nya konventionen, där hon representerar LO, TCO och Saco. Hon är förhoppningsfull om att man kommer kunna lösa också den här konflikten.
– Jag tror faktiskt inte den frågan kommer bli så svår att lösa. Vi har haft flera förberedande trepartsmöten där det kommit indikationer på att detta inte blir den svåraste frågan. Hur den ska lösas har jag däremot ingen bra uppfattning om, säger Lise Donovan.
Självklart är det så att exempelvis HBTQ-personer är en särskilt utsatt grupp
Lise Donovan, jurist TCO.
Vad tillför listan med särskilt utsatta grupper?
– Inte mycket juridiskt. Den är mest av symboliskt värde. Det är det som är själva grejen. Självklart är det så att exempelvis HBTQ-personer är en särskilt utsatt grupp för den här typen av våld på arbetsplatser, säkert även i Sverige men framför allt i andra länder. Men eftersom det är kontroversiellt för en del länder riskerar det helt enkelt att vi får en konvention som de inte kommer ratificera, säger Lise Donovan.
Det är klart att det blir ett ratificeringshinder.
Hon poängterar att homosexualitet i vissa länder är kriminaliserat.
– Det är klart att det blir ett ratificeringshinder. Att ha förhoppning om att länderna skulle ratificera konventionen och sedan ändra lagen är väldigt optimistiskt, säger Lise Donovan.
”Feltänk” av EU
EU har drivit frågan att inkludera listan som en rekommendation, men enligt Lise Donovan kan EU-gruppen ha behandlat ILO-konventionen för mycket som ett EU-direktiv.
– När ett EU-direktiv antas så blir det bindande för alla medlemsstater direkt. Då kan en majoritet via EU-direktiv trycka på i en fråga för att tvinga vissa länder, exempelvis Ungern, att leva upp till EU-direktivet, säger Lise Donovan.
Så är dock inte fallet med en ILO-konvention, som inte blir bindande innan ett land valt att ratificera den.
– Det som händer, om vi har tur, är att konventionen antas med två tredjedelars majoritet på midsommarafton – sedan är det upp till varje medlemsstat att avgöra om man vill följa den. Och det gör man genom att ratificera den. Det är först när den är ratificerad som medlemslandet är skyldigt att följa konventionen, säger Lise Donovan, och uttrycker tvivel om att länder som är emot listan med särskilt utsatta grupper skulle ratificera en konvention där den medföljer.
Vad är man oense om utöver den här listan?
– Det som är stora frågor för övrigt är definitionerna. Vad är våld och trakasserier? Kan man definiera det nationellt eller är det en definition på övergripande nivå? Vilka omfattas av konventionen?
Det här är ett område där vi känner att vi skulle kunna få förbättringar också i Sverige.
Arbetsgivarsidan har också drivit frågan att även arbetsgivare ska skyddas i konventionen.
– Det inkluderar skydd mot beteende som kan leda till ekonomisk skada för arbetsgivaren. Även det blir en definitionsfråga, säger Lise Donovan.
En annan trätofråga är ansvaret för arbetstagarens skydd från våld och trakasserier på väg till eller från jobbet.
– Det är ingen stat som skulle ålägga en arbetsgivare ansvar för att deras arbetstagare är utsatta på tunnelbanan till jobbet, men om arbetsgivaren anordnar bussresor från närmaste tunnelbanestation till fabriken kan det däremot vara rimligt att arbetsgivaren har ansvar för bussresan, säger Lise Donovan.
För Sveriges del är särskilt frågan om våld i hemmet intressant, enligt Lise Donovan.
– Det skulle kunna vara att man jobbar hemma hos någon, men också att man blir misshandlad av sin man och inte kan gå till jobbet för att man är blåslagen eller skadad. Då är tanken att man kanske får ha ett socialförsäkringssystem som inte lägger karensdagar därför att man blivit utsatt för våld i hemmet. Staten har alla sina lagstiftningsmöjligheter att leva upp till konventionen, det handlar inte bara om att ge arbetsgivaren ansvar. Det här är ett område där vi känner att vi skulle kunna få förbättringar också i Sverige.