Dagens amerikanska valresultat har fått många att dra paralleller med den politiska utvecklingen i Europa. Finanskris och andra stora förändringar har skärpt motsättningarna i samhället, och politikens oförmåga att hantera förändringarna har banat väg för en antietablissemangsvåg.
Anders Neergaard är sociolog och biträdande professor på REMESO – Institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle – vid Linköpings universitet. Han har studerat den fackliga rörelsen på olika sätt, samt högerextremism.
Han menar att utvecklingen också kan förklaras av en oförmåga hos både politiker och den fackliga rörelsen att ge människor visioner och framtidsdrömmar. I stället ägnar man sig åt mycket realpolitik och försöker vara duktig på att vara bokhållare. Anders Neergaard, som också är medlem av Vänsterpartiets programkommission, menar att det finns lärdomar för hela den svenska fackföreningsrörelsen att dra av dagens amerikanska valresultat.
Problem om man inte har en vision
Som Arbetsvärlden kunde berätta i går har de amerikanska facken varit stora bidragsgivare till demokraternas Hillary Clintons kampanj.
– Man måste komma ihåg att facken är mycket svaga i USA, säger Anders Neergaard, och deras stöd var splittrat mellan Bernie Sanders och Clinton. Även om de sedan mobiliserade för Clinton så var det med en begränsad glöd och handlade mer om ett stöd mot Trump. Och det kan vara en problematisk inställning – att man inte har mer av en vision.
– Det är viktigt när man positionerar sig att det är för en vision, och inte i första hand mot något, och där tror jag att det finns en utmaning för inte minst svenska LO.
Socialdemokraterna ankare för LO
Han säger att LO har varit lite klämda av att det egentligen saknas ett parti som driver en politik som de själva skulle vilja driva.
–LO har därför mobiliserat mer mot Alliansen och SD än för Socialdemokraterna.
Till det kommer att LO-medlemmarna ofta är mer radikala än ledningen. Resultatet blir en vaghet.
–Det första har gjort det svårare för medlemmarna att känna igen sig hos ledningen, och det andra har gjort att det har varit svårare att drömma om något bättre, för att ledningen har varit så pragmatiskt.Det gäller att både lyckas förmedla en samhällsvision, och en förståelse för vanliga människor.
– Politik är ju att både framställa sig själv och framställa motståndarna i en viss dager. Och SD har lyckats med att framställa sig själva som den enda oppositionen mot det som de kallar ”sjuklövern”, de sju övriga riksdagspartierna.
Och – enligt Anders Neergaard – detta trots att SD lovar saker som de troligtvis inte kan genomföra, precis som Trump gjort, medan den så kallades sjuklövern är mycket mer försiktiga med att lova saker.
Forskare ser paralleller med 1930-talet
Anders Neergaard ser hur unga forskare i dag använder sig av ekonomhistorikern Karl Polanyis klassiska bok från 1944 för att förklara populismens och främlingsfientlighetens framväxt just nu. Karl Polanyi förklarade fascismens framväxt med att den nyliberala ekonomiska teorin allt mer hade tagit över politiken och låter ekonomiska dogmer styra samhällsutvecklingen, och bland annat därför banade väg för 1930-talets fascism.
– Många av de etablerade politikerna jobbar mer med vad som är möjligt att åstadkomma i dag. Visioner och drömmar saknas, liksom politiska förslag som utgår från människans verklighet och därefter anpassar ekonomisk politik. Människor uppfattar att politiken i dag utgår från ekonomin, och först sedan tittar på vad är möjligt att genomföra.