Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
”En ny grön våg kan inte rädda landsbygden” Olsebol. István Fóth (till vänster) möter under sin promenad Anna-Karin Larsson som bor i huset som hennes farfar byggde. Andra har flyttat till byn tack vare István, som Mattias Danilowicz som är ute och rastar sin hund. Foto: Börge Nilsson

”En ny grön våg kan inte rädda landsbygden”

Landsbygdsutveckling Under gröna vågen lockades tusentals till ett kollektiv i byn Osebol, som blev litterär Augustprisvinnare 2019. Men att en ny grön våg kan rädda glesbygden, tror inte författaren och professorn Po Tidholm på. – Jag är rädd att vi låtit det förfalla för mycket.
Börge Nilsson, Textra
20 feb 2020

Det finns svenska byar som är mer speciella än andra. Osebol vid Klarälven i norra Torsby kommun blev känd förra året när Marit Kaplas bok Osebol vann Augustpriset i den skönlitterära klassen genom att hon lät bybornas röster tala.

Anna-Karin Larsson är uppväxt i byn och har flyttat in i ett hus som hennes farfar byggde. Det har aldrig varit självklart, men ”här är man nån”, säger hon i boken.

– Jag är så glad för boken, den är ett lyft för hela bygden, säger hon på väg att hämta sin post i brevlådan.

En annan litterär gestalt i boken är bybon och företagaren István Fóth, 76, som starkt bidragit till byns överlevnad. När han ska visa byns sorg och stolthet, bågbron över Klarälven som varit avstängd för trafik i 20 år, kommer Mattias Danilowicz gående med sin beagletik Brandy.

Att Mattias Danilowicz bor i Osebol beror på att István köpte missionshuset nere vid älven och sedan sålde det till hans bonuspappa.

Under gröna vågen flyttade konstfackstudenten István Fóth till byn som andra lämnade. Nu har han startat flera företag, lockat många nya invånare och blivit en litterär gestalt i Marit Kaplas Augustvinnande bok Osebol. Foto: Börge Nilsson

”V i har blivit ett litet nav”

I snart sagt varje hus som István Fóth ser på sin promenad bor folk som han lockat dit. Osebol hade definitivt varit en stillsammare plats om inte István Fóth flyttat till byn 1970.

– Det vete fan varför det har blivit så, men vi har blivit ett litet nav. Det är en hel del som inte skulle bo här om det inte varit för oss.

Allt är förstås inte hans förtjänst.

István Fóth själv har aldrig haft någon farfar i byn. När han som 13-åring kom till Sverige som flykting från Ungern 1956, fick familjen hjälp att integreras och bli ”nån” av räknemaskintillverkaren Addos ägarfamilj Agrell. De ordnade jobb och boende och såg till att István fick möjlighet att lära sig att prata svenska. Att han skulle hamna på Konstfack under revoltåret 1968 var kanske inte ett uppgjort mål, men det gjorde han.

– Man fick lära sig mycket om färg, form, material och estetik. Men det viktigaste var att vi blev indragna i ett projekt på Moderna muséet som gick ut på att barnen skulle skapa fritt av material som vi hade samlat ihop. Det var där jag såg vilken kraft och vilja det finns hos barn, säger han.

Konstfackstudenten och hans familj lämnade lägenheten på Östermalm, när de fick höra talas om den avfolkning som mekaniseringen av skogsbruket hade skapat i Klarälvdalen.

– Tanken var att göra tvärtom, att flytta till en plats som andra flyttar ifrån.

I Osebol startade de kollektiv mitt under gröna vågen i början av 1970-talet, ett kollektiv som genom åren dragit till sig flera tusen deltagare under kortare eller längre perioder. István tror det sammantaget rör sig om mellan 3 000 och 4 000 personer.

Lockade till sig hippies

– Men någon hippie var jag väl aldrig? säger han lite vädjande och tittar på sonen Johan Cleve när vi en stund senare sitter på hans kontor, som utgörs av ett ombyggt stall.

– Nej, men det var hippies du drog hit, svarar Johan.

När grannarna var tveksamma till de nyinflyttade så blev det batikkurs på övervåningen. Tavlan kollektivet gjorde tillsammans med byns kvinnor hänger i trapphuset som ett tidsdokument.

När grannarna tyckte att det nya kollektivet kändes främmande bjöds de in till batikkurs. Nu hänger grannarnas bild över Klarälvdalen på hedersplats i István Fóths trapphus. Foto: Börge Nilsson

Så har det rullat på. Ur kollektivet utvecklades ett företag som tillverkade lekredskap i trä som skulle ta tillvara den bansliga kreativitet han sett på Moderna museet. Snart fann man sig ha ett nära samarbete med leksaksfabrikören Brio och István konstruerade lekställningar som funnits i snart sagt varje parklek sedan 1970-talet. Tillverkningen togs över av ett värmländskt företag tills den flyttades till Tjeckien för några år sedan.

– Vår idé gav 20-30 familjer försörjning i decennier.

På 1980-talet bytte István trä mot vatten. Nu arbetar han och sonen Johan tillsammans med grannarna Mattias och Ruslan med att sälja, montera och leverera lekredskap till vattenland världen runt.

När István tar paus för lunch kommer grannen Alvar Jansson in med posten. De är gamla vänner. Alvar ville öppna slalombacke i Osebol. Strax köpte István en begagnad lift och så startade de slalomklubb.

Så håller berättelserna på. Många av dem finns i Marit Kaplas bok Osebol, men inte alla. Sedan hon skrev sin bok har tio nya bybor flyttat hit, varav hälften består av Istvans son och hans familj.

Ibland byns knappa femtio invånare fanns det tidigare elva nationaliteter. Nu är det tio.

– Vi hade en afghansk pojke här men honom har de precis sparkat ut. Jag funderar på hur vi ska få honom tillbaka, säger István.

Polacker, norrmän, ungrare, svenskar, danskar, amerikaner, nederländare, tyskar, estländare och georgier är i dag bofasta i Osebol. En kines som bor i Japan och en rumänska tillkommer om fritidshus och deltidssambos räknas med.

Johan Cleves dotter har idag lång väg till skolan jämfört med hur det var i Västerhaninge. Men lugnet här väger upp.

– Det var rätt skönt att byta ut stressen i Stockholm, även om vi bodde nära skolor och affärer, säger Johan.

Pappa István är inne på samma spår, när han ska förklara hur ”hela landet ska leva”.

– Min erfarenhet är att det är väldigt många som skulle trivas väldigt bra på landsbygden, men förutsättningen är att det finns nån sorts försörjningsmöjlighet.

Som vintersportanläggningen i Branäs?

– Visst, den är betydelsefull. Den har förskjutit balansen så att det nu finns två kommundelar som man satsar på. Det är Torsby och det är Branäs/Sysslebäck. Resten verkar man glömma och dit hör vi.

Till Branäs är det en halvtimme med bil. Levi Stenberg, som i tre år arbetade på Istváns företag, jobbar nu som lifttekniker i Branäs.

Han trivs.

– Vi har ett jättebra team av lifttekniker. Det är det viktigaste, att man har bra kompisar, säger han.

Arbetstillfällena i Branäs kommer även omgivningen till del, men inte så mycket mer. Stugorna som säljs för fem miljoner eller däröver på Branäsbergets topp, köps av norrmän, danskar eller köpstarka svenskar.

Levi och hans deltidssambo Judit Zilahi, som mest bor i Malmö, har renoverat sitt hus själva.

– Tänk, där uppe på berget säljer de hus för fem miljoner och vi köpte det här huset för 200 000, säger hon.

 

Po Tidholm tror inte att nya kollektiv av utflyttade stadsbor kan rädda landsbygden. Foto: Janerik Henriksson / TT

”Blir rekreationsyta för storstaden”

Situationen illustrerar det problematiska med turismsatsningar som Branäs, enligt Po Tidholm, förfatatre och professor i ”Geomedia studies” på Karlstads universitet, som dock inte är negativ till turismen i sig. Den ger mer jobb till landsbygden än högmekaniserad tillverkning eller energiutvinning.

– Det problematiska är att den förskjuter landsbygdens plats till en rekretationsyta för storstaden. Landsbygdsborna förvandlas från ekonomiska aktörer i egen rätt till servicepersonal för storstadsbor, säger han.

Jag är rädd att vi låtit det förfalla för mycket. Då var servicen ändå god i hela landet. Nu hinner huset brinna ner innan brandkåren kommer.

Byborna kan skotta uppfarten till stadsbornas hus så det blir fint när de ska dit i påsk.

– Det är inte ok. Det blir ett klassamhälle där landsbygden bara är till för storstaden

Kan en ny grön våg rädda landsbygden?

– Egentligen borde den göra det. Det handlar inte bara om landsbygdens lockelse. Det finns också pushfaktorer. Sjuttiotalets gröna våg stärktes av att stan var bullrig, smutsig och tråkig. Idag borde dyra boendekostnader få folk att flytta ut.

– Men jag är rädd att vi låtit det förfalla för mycket. Då var servicen ändå god i hela landet. Nu hinner huset brinna ner innan brandkåren kommer.

Po Tidholm är pessimist. Om rekreation och skön natur är vad landsbygden säljer så kommer bara vissa orter att klara sig.

Och han tror inte att nya kollektiv av utflyttade stadsbor, som det i Osebol, kan rädda glesbygden.

– Man kan inte sätta sitt hopp till det, det är för smalt. Statistiken talar sitt tydliga språk. Gröna vågen på sjuttiotalet var en liten, liten utbuktning på en urbaniseringskurva som annars sett likadan ut i 220 år, säger Po Tidholm.

Börge Nilsson, Textra
20 feb 2020
Visa artikelns 1 kommentar
Kommentera
  1. Av Karin Sidenvall 21 feb 2020:

    Bra uppföljning på Marits bok som berörde mig starkt.

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Nyheter
De viktigaste nyheterna två gånger i veckan