Eva Ferner började spela flöjt som nioåring, utbildade sig så småningom vid Musikhögskolan och fick efter en tid som frilans i Stockholm arbete på Norrlandsoperan i Umeå. Det var 1989.
Att vara musiker är inte som att ha vilket yrke som helst, säger hon.
– Det är inte ett yrke man väljer, utan det är yrket som väljer en. När man är mitt uppe i det och allt fungerar bra finns inget annat, det finns inget som är bättre. För tio år sedan hade jag inte tänkt tanken på att sluta.
När man inte kan prestera som tidigare blir det svårt att åldras med värdighet som musiker i en orkester. Det är skoningslöst.
Men inget varar för evigt, en dag började yrket ta ut sin rätt. Många musiker får fysiska problem. Med åldrandet kan både reaktionsförmågan och finmuskulaturens spänst minska med följd att man börjar spela sämre. Eva Ferner fick problem med hörseln.
– När man inte kan prestera som tidigare blir det svårt att åldras med värdighet som musiker i en orkester. Det är skoningslöst. Jag blev överkänslig mot ljud, det är ett extremt problem om man är musiker där man jobbar långa pass med mycket ljud hela tiden. Det gjorde mig väldigt stressad.
Volontär på ett hospis
När hon för två år sedan hörde talas om ett nytt avtal – Scenkonstens omställnings- och karriärväxlingsavtal, SOK, som skulle hjälpa musiker, dansare, sångsolister, korister och musikalartister att byta spår och växla karriär blev hon givetvis intresserad.
Dessutom visste hon precis vad hon ville göra i stället för att sitta i en orkester. Efter att hennes mamma hade gått bort hade Eva Ferner börjat som volontär på ett hospis i Umeå. Nu ville hon utbilda sig för att arbeta med palliativ vård, det vill säga vård i livets slutskede.
– Jag kände att det gav mig så mycket. Jag kunde göra en så stor skillnad för den som var på väg att lämna jordelivet och var orolig bara genom att sitta och hålla en hand och lyssna. Men jag ville göra mer än så, jag ville ha fler verktyg i min låda.
Utan avtalet hade jag inte vågat, man måste ändå ha en inkomst. Jag hade fortsatt vara volontär på hospiset och jobba i orkestern.
Vid 56 års ålder började Eva Ferner en sjuksköterskeutbildning i Stockholm. Snart upptäckte hon dock att sjuksköterskeyrket inte var vad hon hade trott att det skulle vara.
– Det var för stort och svårt och omfattande, och inte alls vad jag ville göra. Jag ville jobba nära människor. Det skulle jag inte få, i stället skulle jag hamna bakom en dator och delegera jobb till undersköterskor.
Nyutbildad som 58-åring
Med den utgångspunkten var det följande valet enkelt. Vid årsskiftet bytte hon till en undersköterskeutbildning.
När hon är färdig med utbildningen kommer hon ha fyllt 58 år, men det är inget som skrämmer. Tvärtom tror hon att hennes ålder och livserfarenheter kommer att vara till nytta i det nya yrket.
Hade du gjort samma karriärbyte även om inte avtalet om karriärväxling hade funnits, det vill säga utan ekonomiskt stöd?
– Nej, jag hade inte vågat, man måste ändå ha en inkomst. Jag hade fortsatt vara volontär på hospiset och jobba i orkestern. Men det hade gått ut över både mig och mina medmusiker.
Jobbigast var att posta brevet där jag säger upp mig från min tjänst. Orkestern hade ju varit hela mitt liv.
Eva Ferner är förvånad över att hon inte har hört talas om fler musiker som valt att växla karriär.
– Det beror kanske på att man vet vad man har, men inte vad man får. Många är rädda för att lämna det här lilla boet även om det inte är så tryggt längre.
Det lär i alla fall inte vara risken för lönesänkningar vid jobbytet som avskräcker. Enligt Eva Ferner är inkomstskillnaden mellan en klassiskt skolad orkestermusiker på Norrlandsoperan och en undersköterska marginell.
Stängde flöjtlådan och slutade spela
Inte en enda gång har hon ångrat karriärbytet, säger hon.
– Jobbigast var att posta brevet där jag säger upp mig från min tjänst. Orkestern hade ju varit hela mitt liv. Jag visste att jag aldrig skulle få tillbaka det jobbet, det fanns ingen återvändo.
Saknar du inte musikerlivet?
– Inte ett dugg. Jag går all in för det här nu. En del musiker tycker att det är omöjligt att sluta spela. För min del var det inga problem, jag bara stängde flöjtlådan och slutade. Mina två finaste flöjter har jag sålt, jag vill att någon spelar på dem.
Framförallt är det skönt att slippa prestationskraven, säger hon.
– När prestationskraven blir större än spelglädjen är det inte längre så roligt med publiken och mikrofonerna. Då blir man mest stressad. Jag känner mig enormt priviligierad som har fått ha det här yrket och fått folk att må bra och bli lyckliga av musiken som jag spelat.