Nyhetsreportern Anna Levin på Nerikes Allehanda var en av de första på plats vid skjutningen på Risberska skolan den fjärde februari för ett år sedan. Här är hennes berättelse.
”Jag var en av de första journalisterna på plats. När vi åkte ut till skolan saknades det information. Ingen visste om det var en eller flera skyttar och det fanns även uppgifter att skytten/skyttarna befann sig utanför skolan och sköt. Jag tänkte först att det handlade om en gängskjutning. Skolan ligger i den delen av Örebro där det varit sådana skjutningar.
Väl på plats gick jag in på en mack nära skolan. Dit kom anhöriga till inrymda på skolan för att värma sig. En pappa kände igen mig (jag har jobbat i 30 år på NA). Han ville prata och när han berättade att hans dotter var inrymd och visade mig hennes sms inifrån klassrummet – först då insåg jag fullt ut att det här är en skolskjutning.
”Kunde inte få mina händer under kontroll”
Jag gjorde allt för att dölja min reaktion eftersom jag var mitt inne i intervjun med pappan, men jag kunde inte få mina händer under kontroll direkt eftersom de skakade. Skakningarna varade kanske en halv minut och jag hoppades att intervjupersonen inte märkte det. Jag ville inte att något skulle störa honom under intervjun.
Min bedömning var att det inte fanns något utrymme för egna reaktioner utan jag fick ett slags hyperfokus och tänkte att jag har två uppgifter: Få hem så mycket material till redaktionen som möjligt på ett så etiskt sätt som möjligt.
”Först framåt april fick jag distans”
Jag tror att jag hade stor nytta av mina snart 40 år som journalist. Jag bevakade i flera timmar utanför skolan och intervjuade anhöriga. Jag fick också en intervju med en elev som suttit inrymd då hon återförenades med sin pappa (han från macken).
Min erfarenhet hjälpte mig också att hålla fast vid yrkesrollen. Veckorna efteråt jobbade jag hela tiden med dådet. Först framåt april fick jag distans och gick på en längre ledighet, och då var det som att jag redan hade bearbetat min personliga sorg över att dådet hade skett.
Jag upplevde att det var lättarbetat som journalist från Nerikes Allehanda på plats. Jag är övertygad att det beror på att människor kände igen mig och vet vad tidningen står för. De tog kontakt med mig och ville bli intervjuade. Den slutsats jag drar är att en tidning vid stora och oplanerade händelser tjänar på att ha läsarnas förtroende.
”Här i lilla fredliga Örebro”
Nu har ett år gått och minnena har kommit tillbaka. Jag har fått tårar i ögonen flera gånger när jag tänker tillbaka, att det ofattbara kunde ske här i lilla fredliga Örebro. Igår gick jag på minneskonserten på Konserthuset. Det kändes fint att offren och deras anhöriga hedrades med vacker musik och diktläsning. Mycket var nyskrivet för årsdagen.
För mig personligen betydde det mycket att prata om mina egna tankar och känslor med min familj. Jag kände att jag hade deras fulla stöd och att de förstod mig. Det gjorde också att jag lättare kunde fokusera på yrkesrollen på jobbet.”