Höjda skatter är i ropet.
LO önskar sig i sin nya rapport Skatter för det 21a århundradet (8 maj 2021) höjd skatt på arbete, konsumtion, kapital, förmögenheter, arv, utdelningar, anställningar, bostäder, och blandade punktskatter. Som litet och ensamt undantag ska skatten på fackmedlemskap sänkas.
Socialdemokraterna går åt samma håll. Magdalena Andersson säger att kapitalskatterna måste upp och partidistrikt efter partidistrikt önskar sig både fastighetsskatter och andra höjningar.
Hur kan önskan efter så mycket mer skatt förklaras?
Ett möjligt svar ger Jens Lapidus: ”Sverige har blivit ett skatteparadis” säger han i en intervju med Jens Liljestrand. ”Det råder ingen tvekan om att vi har skjutit oss väldigt långt ut i en nyliberal riktning i den ekonomiska politiken.” I Aftonbladet skriver Daniel Suhonen samma sak: Sverige är ”ett nyliberalt paradis”.
Sverige som nyliberalt skatteparadis. Tänk om det vore så väl!
Hur man än räknar, hur man än jämför, vad man än tittar på, är Sverige ett högskatteland
Sverige är ett land med höga skatter och stor offentlig sektor. Visst finns det stora liberala inslag också – vi har välfungerande domstolar, näringsfrihet, och stor social och politisk frihet. Det finns många friheter att vara stolt över i vårt land. Men att beskriva det som ett skatteparadis är absurt.
Tittar man på skattetrycket som helhet ligger Sverige bland de högsta nivåerna i världen. Tre länder har högre skatter, räknat som andel av BNP: Frankrike, Belgien och Danmark. Alla andra länder i världen har lägre skatter än Sverige.
När Sverige 1 januari 2020 avskaffade värnskatten slutade vi ha världens högsta marginalskatter. En liberalisering? Tveklöst. Ett skatteparadis? Knappast.
Vi har fortfarande världens tredje högsta marginalskatter, efter Slovenien och Belgien.
Vid upprepade gånger har Magdalena Andersson sagt att Sverige har ovanligt låga kapitalskatter. Inte heller det stämmer.
Sverige som nyliberalt skatteparadis. Tänk om det vore så väl!
Räknar man effektiva genomsnittliga kapitalskatter i OECD, enligt vedertagna metoder för att bedöma kapitalskatternas storlek, ligger Sverige på femte plats.
Även vid mer försiktiga jämförelser, ligger Sverige tveklöst i den övre hälften av OECD-länder.
Sverige har en relativt låg bolagsskatt, men räknar man samman den med kapitalinkomstskatten för att få en bild av den totala beskattningen av utdelningar, ligger vi även där över OECD-snittet.
Hur man än räknar, hur man än jämför, vad man än tittar på, är Sverige ett högskatteland. Vi har höga skatter på arbete, kapital och konsumtion. Om Sverige är ett skatteparadis finns det nog inget land utom möjligen Belgien som inte är ett skatteparadis.
Långt ut i en nyliberal riktning, som Lapidus säger? Inte det minsta.
Hur man än räknar har Löfven misslyckats med jobben
Det är väldigt synd. Lägre skatter innebär nämligen högre tillväxt, genom ökade investeringar, fler arbetade timmar och mer entreprenörskap. Större ekonomisk frihet gör länder mer motståndskraftiga mot kriser.
I en översikt av forskningen konstaterar ekonomerna Joshua Hall och Jeremy Lawson: ”The balance of evidence is overwhelming that economic freedom corresponds with a wide variety of positive outcomes with almost no negative tradeoffs.”
Att vi i många år haft en regering som inte tror på sänkt skatt som recept märks också i en avtagande tillväxt och kraftiga tapp i arbetslösheten. Att prata om sysselsättning hjälper inte heller – hur man än räknar har Löfven misslyckats med jobben.
Så går det när man motarbetar nyliberalismen snarare än att genomföra reformer som fungerar.
Sverige är inte något skatteparadis, vad Daniel Suhonen och Jens Lapidus än säger.
Men vill vi ha högre sysselsättning, mer investeringar, större tillväxt och en bättre fungerande ekonomi borde vi sträva efter att bli ett.